Det känns faktiskt helt ofattbart att skriva de raderna. Den störste, den hårdaste och den coolaste av dem alla fick till slut kasta in handduken även han.
Det borde inte komma som den chock det gör. Att Motörheadfrontmannens hårda leverne skulle skicka honom i graven har det ju spekulerats i sedan 70-talet. Men det gav Lemmy blanka fan i.
Hans ovilja att duka under för sin livsstil ledde med åren till en känsla av att Lemmy alltid skulle finnas med oss. Kanske skiter han bara i att dö, tänkte man. Kanske har den jäveln kommit på ett sätt att lura själva liemannen.
Så var det tyvärr inte.
För oss hårdrockare är förlusten större än bara den av en stor musiker. Lemmy var en fadersfigur för hela rörelsen. Utan honom hade mycket av det vi älskar aldrig existerat. Han uppfann hela klabbet.
Dessutom har han genom sina texter funnits med som en mentor genom hela livet. Visdom som skilde sig en smula från de goda råd man kunde få från till exempel föräldrar och SYO-konsulenter genom uppväxten.
Jag tror inte jag någonsin ställts inför en svår situation i livet som jag inte tacklat genom att lyssna på "(Don't Let 'Em) Grind You Down". Lemmys rosslande förkunnande om att det ändå bara är clowner man har att göra med och att de lika gärna kan dra åt helvete är kanske inte vad en mental coach skulle rekommendera inför ett tufft möte eller liknande, men det har alltid funkat för mig.
Så farväl och tack för allt, Lemmy. Ord kan inte beskriva vad du har betytt.