Vesa Kalenius föddes praktiskt taget i ett växthus i Högvalta, Arvika. De senaste hundra åren har hans släkt bestått av trädgårdsmästare. Många av träden i Helsingfors innerstad, där släkten härstammar från, är planterade av hans förfäder.

– Min barndom bestod av att rensa ogräs och plocka sten på åkrarna hemma i Arvika. Jag jobbade varje lov. Enda avbrottet var när vi åkte iväg och badade i tjärnet på somrarna, berättar Vesa.

Att gå i föräldrarnas fotspår var givet. Han lärde sig tidigt alla odlade växter på latin och fick ofta hålla i lektionerna när det sedan var dags för trädgårdsutbildning. 1983 tog Vesa över familjeföretaget Kalenius handelsträdgård, som då bestod av en trädgårdsbutik samt året runt-odling av växter till en yta av flera tusen kvadratmeter. Tio år senare startade han och brorsan Kenneth dessutom växtcentret i Karlstad.

I och med att energipriset ökade kraftigt blev lönsamheten för de egenodlade växterna sämre under 90-talet. Vid millennieskiftet tog Vesa beslutet att sluta odla.

– Det var väldigt tungt. I dag har trenden vänt. Lokalproducerat är såpass populärt nu att det skulle vara lönsamt. Bara för ett par dagar sedan sa jag till min fru att jag skulle vilja odla igen. Vi har bara en vanlig villaträdgård men kanske börjar jag i liten skala om jag får tag i en bit mark.

De flesta som träffat Vesa Kalenius vet att han gillar vildmark och äventyr. När han 2008 sålde verksamheten i Högvalta, passade han på att tillsammans med hustrun och barnen flytta till en liten by i Härjedalen, till en timmerstuga med grästak som byggts efter ett träsnitt Vesa tillverkade i slöjden som 12-åring. De stannade i fyra år, ”tills hustrun fick lappsjuka”.

Under tiden i Härjedalen hade Vesa fortfarande det ekonomiska huvudansvaret för Kalenius växtcentrum. Därtill startade han ett äventyrsföretag där han guidade turister på fjället, hyrde ut cyklar och kanoter, arrangerade guldvaskningar och blomstervandringar. Han och sonen Richard öppnade även en sportbutik inriktad på toppturer.

Vesa berättar med stolthet om när han 2012 blev nominerad till Årets innovatör på Svenska turistgalan för sitt hängande hotell – det enda i världen i sitt slag. Utbildade bergsklättrare tog med turister för att sova i ett tält längs en lodrät bergvägg, 400 meter upp på Funäsdalsberget. Tältet var förankrat i klätterlinor.

• Hur kommer man på något liknande?

– Jag åkte förbi bergväggen varje dag och såg möjligheten. Jag är besatt av ordet utveckling och tycker om att leva utanför ramarna. Som trädgårds- mästare är jag en naturmänniska, det är nog därför jag dras till olika typer av äventyr, förklarar han.

Detta, och att Vesa har flyg- och dykcertifikat och älskar all typ av motion, särskilt långlopp, känner som sagt många till. Äventyren utomlands är däremot en välbevarad hemlighet för de allra flesta. Han ser ingen anledning att skrävla om det.

En gång stack Vesa ut på en cykeltur och ”råkade” bli borta i 40 dagar – han cyklade nämligen till Rom. Väl i den italienska huvudstaden gav han bort sin cykel till en behövande man och fick en afrikansk lyckoamulett som tack. Den står nu hemma på nattduksbordet.

Många av äventyren har involverat jakt. Numera har Vesa lagt geväret på hyllan, han tycker inte det känns moraliskt rätt längre. Men faktum är att han blev jägare redan som 14-åring, inspirerad av en släkting. Det första stora äventyret var ett jaktrelaterat sådant i Kanada.

– När jag började leta efter lämpliga jaktresor blev jag helt bedrövad över hur jägare uppför sig när de är på björnjakt i Kanada. De sitter i ett torn, skjuter en inmutad björn och dricker sedan whisky i sex dagar. Det var helt ointressant för mig.

Han forskade vidare och fick kontakt med en svensk man som bor i Kanadas vildmark en stor del av året, så långt bort från civilisationen det går att komma. Vesa flög pontonflygplan sista biten och bodde sedan med mannen i ett skjul, eller under bar himmel. Fågelvägen var det 13 mil till närmaste skogsbilväg och de var själva på ett område stort som halva Värmland. Att åka därifrån var omöjligt förrän planet kom tillbaka några månader senare.

– Vi vandrade omkring och kände doften av björn. Eftersom svartbjörnar äter as luktar de illa. På nätterna krafsade de på plywoodskivan vi sov bakom, och vi hörde vargarna yla till varandra över dalgången.

Rädd var han aldrig.

– Du är inte rädd när du är en del av naturen på det viset. Rädd är bara den som betraktar naturen utifrån. Klart att familjen oroat sig ibland men de vet ju hur jag är, säger Vesa.

En annan gång åkte han till Ryssland och vandrade till toppen av Uralbergen med en rysk bekant. Efter en påfrestande klättring uppför lösa stenar kom de upp på vad som närmast kan jämföras med toppen av en vulkan. Nedanför fanns kilometervis med orörd natur.

– Det var som en krater fylld av grön bomull, som Edens lustgård. Vi gjorde facklor av pinnar och björknäver, och grävde efter vatten i mossar. Det går inte att leva i en sådan otillgänglig miljö en längre tid men det var fantastiskt att få vistas där ett par dygn.

När Vesa och hans följeslagare kom tillbaka till utgångspunkten, ett läger i närheten av staden Jekaterinburg, var kamraterna och jaktguiderna som stannat där under tiden inte längre kvar. De hade dock lämnat en lapp om att de sett ”världens största björn och sprungit därifrån”. Vesa, som är utbildad i björneftersök, bestämde sig för att vänta in björnen uppe i en björk. Det hann bli becksvart innan hanen på 300 kilo kom.

– Den lät som ett visslande ånglok. Jag sköt ett skott, den sprang iväg och sedan blev det tyst.

Till slut vågade sig Vesa ner från trädet. I skenet av fotogenlampor hittade han och kamraten den fällda björnen.

– Sedan började helvetet. När vi träffade jaktguiderna igen ville de ha pengar eftersom jag skjutit deras största björn. Under nästan fem timmar hotade de mig med vapen men jag vägrade av princip att betala. När de plötsligt vände och sa att de bara skojat avslutade jag resan och åkte hem.

I dag jagar Vesa enbart med kameran.

– En gång såg jag på när björnarna fångade lax i Kanada. Det var häftigare än att jaga! I framtiden är det inte omöjligt att jag kör jorden runt på motorcykel. Enda skillnaden mot förr i tiden är att jag nu behöver några vilodagar ibland.

 

 

Profil

• Namn: Vesa Kalenius.

• Ålder: 58 år.

• Familj: Hustrun Annika, barnen Richard och Cecilia.

• Bor: Villa i Karlstad.

• Gör: Trädgårdsmästare som driver familjeföretaget Kalenius Växtcentrum på Våxnäs i Karlstad. Ytterligare en butik öppnar i centrala Karlstad till våren.

• Intressen: Springa maraton och åka skidor, resa (ofta till Frankrike), läsa faktaböcker och en hel del andliga böcker.

• Favoritblommor: Tulpaner och rosor.

• Favoritplats: Österrike. "Familjen åker skidor där regelbundet. Det är världens finaste land".

• Övrigt: Vesa har föreslagit att det ska öppnas ett växthus i Karlstad där struliga ungdomar kan påta i jorden tillsammans med äldre människor. "Jag tror det är bra på alla sätt och vis. Jorden förenar. Nu ligger bollen hos politikerna".