För första gången finns ett klimatavtal som omfattar hela världens länder. Ambitionsnivån höjs till att den globala uppvärmningen ska hållas under två grader fram till sekelskiftet, med sikte på 1,5 grader.

Målet är tydligt, men vägen dit desto mer diffus. Visserligen har en klar majoritet av länderna lovat att sänka sina utsläpp av växthusgaser, men löftena är långtifrån tillräckliga. Flyget och sjöfarten är inte ens med i avtalet.

Länder och företag behöver alltså skärpa sina klimatmål och tempot behöver höjas. De rika länderna måste bidra ekonomiskt till de fattigare ländernas klimatomställning. Det blir en slags återbetalning efter årtionden av skador orsakade av våra utsläpp.

Nej, det ordnar sig inte om marknaden får sköta sig själv. Kunskapen om klimatförändringarna har funnits länge, men de tuffa och nödvändiga besluten har förhalats i 25 år. Under tiden har utsläppen ökat med 60 procent, trots allt tal om att de måste minska.

Marknadskrafterna och kapitalismen behöver tyglas hårt och det kommer att krävas stort politiskt mod för att klara det. Det betyder ett stopp för nyliberala handelsavtal och en tuff tidsplan för att avveckla de fossila bränslena. Det innebär höjda koldioxidskatter och stora satsningar på kollektivtrafik, energieffektivisering och ny teknik.

Paris blev utan tvekan en framgång, men avtalet och välviljan räcker inte. Det behövs en mental revolution hos alla som bor i den rika delen av världen. Vi måste ändra både tänkesätt och beteende.

Det får bli slut på slit-och-släng-kulturen. Den överdrivna konsumtionen behöver dämpas kraftigt. Det är svårt att kritisera Kinas utsläpp, när de till stor del orsakas av att de tillverkar saker som de rikare länderna köper.

Planeten tål inte att vi byter mobiltelefon och platt-tv vart och vartannat år. Antalet flygresor behöver minska, onödigt bilåkande undvikas och maten bör bli mer klimatsmart. Stadsplanerarna får rita färre externa köpcentrum och motorvägar, och i stället planera för cykelleder och smarta bostadsområden.

Det kommer att krävas betydligt mer av samarbete och solidaritet, mellan länder och människor. Just nu står inte de orden högt i kurs, men ska världen klara den största utmaningen någonsin behöver det ändras.

Planeten tål inte mer egoism och girighet. Det är slutsatsen i påven Franciskus radikala encyklika från i somras och så kan även klimatmötet i Paris sammanfattas.

En annan värld är möjlig. Alternativet är att vi förstör den enda värld vi har, och det är ett uruselt alternativ.