Jag vet, det är inget man får säga högt. Definitivt inte på en socialdemokratisk ledarsida. Men det är det ärliga svaret.

Jag hade varit en sån där arbetsgivare som skulle vilja fråga om arbetssökandens barnplaner för framtiden, titta på statistiken och förutsätta att barn skulle innebära betydligt mer frånvaro i framtiden för den kvinnliga arbetssökanden än för den manliga.

Statistiken är otvetydig: Hon kommer att stanna hemma längre när de är små än han. Fyra av fem föräldralediga dagar tas ut av mammorna.

Hon kommer att vabba mycket mer än han. Knappt två av tre vabbdagar tas ut av mamman.

Hon kommer att vilja gå ner i arbetstid i betydligt högre utsträckning än han. En tredjedel av Sveriges småbarnsmammor jobbar deltid men bara två procent av papporna.

Med det sagt är barn en naturlig del av livet och därmed en naturlig del av arbetslivet. Ingen ska behöva välja mellan barn och jobb. Ingen ska diskrimineras för att de vill ta hand om sina barn från arbetsgivare som mig. Så klart.

Men vem kan samtidigt förebrå en arbetsgivare på ett litet företag för att vilja välja den arbetssökande de på goda grunder tror kommer att tillbringa mest tid på jobbet?

Och så kommer det fortsätta rulla på.

Kristdemokraternas nya partiledare Ebba Busch Thor tog i ända från fotsulorna när hon kommenterade beslutet på S partikongress att jobba för en individualisering av föräldraförsäkringen som ”förödande” och menade att detta var ”ett bevis på att S är ett familjefientligt parti som driver en familjefientlig politik”.

Världens mest generösa föräldraförsäkring, till på köpet grundat och utbyggd under S-regeringar, är ett tecken på ”familjefientlighet”. Ja jösses.

Låt oss för all del även reda ut påståendet som ofta kommer från höger om att staten ”vill bestämma över familjerna”.

Staten lägger sig inte i hur du och din familj tar ut föräldraledighet. Staten bestämmer bara om och hur man vill subventionera det beslutet.

I dag subventionerar man ett generöst system med praktiskt taget noll motkrav – ett system som inneburit att mammorna tar mer ansvar för barnen än papporna, tar mer ansvar för hemmet, går ner i arbetstid, blir mindre attraktiv på arbetsmarknaden, får sämre löneutveckling och sämre pension.

Känns det som en utveckling värd att lägga 23 miljarder i skattemedel på (2009 års siffror) årligen utan att vilja göra något för att ändra utfallet till det bättre?

När riksdagen i maj röstade igenom en tredje ”pappamånad” var det ett försök i den riktningen och kritiken mot detta beslut visar ju att vi ser på mäns föräldraskap som något begränsat.

Deltidspappor och heltidsmammor. Det är rätt sorgligt.