Jag var i Göteborg förra veckan och pratade om hur det är att åka tåg och dra i nödbromsar i tv. Och mycket av pratet handlade om förberedelser. Kan man till exempel plugga inför På spåret? Nej, det kan man inte eftersom man kan få frågor om i princip vad som helst och då hjälper det liksom inte att plugga. I ett av de första programmen som jag deltog i så ledde rälsen hela vägen till New Delhi i Indien. Och även om jag vetat det på förhand och pluggat som en tokig om just den staden hade jag knappast räknat med att få frågor om The Beatles och deras skivor när jag väl var där.
Så lycka till med att plugga, liksom.
Däremot kan man ju försöka att förbereda sig. Själv äger jag brädspelet med samma namn som tv-programmet och jag tyckte alltid att det fanns en poäng med att sitta och läsa igenom frågekorten till detta spel. Alltid lärde jag mig något obskyrt och om inte annat kom jag in i det göteborgska ordvitstänket som är allena saligrådande.
Jag vet inte hur det är med er, men jag har ingen lust att helt oförberedd kliva in i en tv-studio för att spela in ett program som kommer att ses av sisådär två miljoner människor.
Lika många kommer inte att titta på Vem vet mest och dess årskrönika när de programmen sänds om två veckor. Men jag är med där också och ber därför redan nu om ursäkt till alla som inte vill se mig i tv och nu tvingas göra det fem kvällar i rad. Dessutom på julafton.
Eftersom programmets upplägg bygger på att åtta mer eller mindre kända personer får frågor som handlar enbart om det år som gått är det ganska lätt att komma dit hyggligt förberedd. Att jag dessutom tackade jag till att vara med för ungefär ett halvår sedan gjorde det inte svårare.
Nu är det väl inte så att jag så fort något hänt i världen registrerat detta i minnesbanken som bra att veta inför inspelningen. Däremot satte jag mig kvällen innan, på tåget ner till rikets andra stad, och läste igenom den Wikipediasida som är tillägnad det år som snart har gått.
Alltid fastnar något namn, någon plats eller någon händelse i den grå sörjan däruppe.
Jag ägnade en hel idrottskarriär åt att försöka komma så väl förberedd som möjligt till mina tävlingar. Och även om vare sig På spåret eller Vem vet mest kan jämföras med OS eller VM så räknas det poäng, koras vinnare och delas ut en pokal i slutet och är man tävlingsmänniska så är man.
Dessutom blir ju saker och ting så mycket lättare och därmed också roligare om man har tränat lite och förberett sig på vägen dit. Vem vill exempelvis stå i Berga by den första söndagen i mars med nio mil på skidor framför sig utan att ha tagit ett enda stavtag på hela vintern?
Framförallt som de flesta bara gör det för sitt eget höga nöjes skull.
Jag har sedan länge slutat förvånas över att femtonåringar tycker det är coolt att inte göra läxor och att misslyckas på proven i skolan.
Men jag hoppas att man lär sig med åren, om inte annat att strunta i vad som anses vara coolt och häftigt.