På ett pärlband av gamla favoriter trär Judas Priest in tre nyheter från 2000-talet, alla från fjolårets Redeemer of souls:
De inleder med Dragonaut, för att sedan slunga showen 35 år tillbaka, till Metal gods från British steel. De vågar sig in i Halls of Valhalla, sex minuter lång, men bäddar in den mellan de groovehuggna riffen i Victim of changes, från 1976, och den sluga Ian Hill-basen, baktakten och tyngden i The rage från 1980. Titelspåret mynnar ut i Stained class-epiken Beyond the realms of death, 37 år gammal, storslagen och välsjungen.
Det är en värdig resumé av fenomenet Judas Priest.
”Om några år kommer vi inte orka längre”, sa Ian Hill till VF i november. Den vissheten är kulissen som de numera spelar framför. Det syns ett slut där bakom, bortom det sista extranumret Living after midnight.
Det kan hända att den sista chansen att se dem är i år.
Det kan hända att det är något som har sagts i fem år.
Hur det än blir är det gärna så här jag minns dem. Som ett tight, gediget band, i ett snyggt metalliskt ljus, med en Rob Halford som verkar trivas i sitt nu och med sin röst. Det har gått tio år sedan de stod i just den här arenan, och de är bättre nu än då på scen.
Richie Faulkner, född samma år som British steel, har i snart fem år haft KK Downings plats. Han har en stor del i att konserten blir vad den är. Hans avslappnade utåtagerande mot publiken, jämte Rob Halfords krumma myslufsande i bakgrunden, gjuter gott liv i den heavy metal-grund som Judas Priest har lagt. Det är befriande lätt att bara ta vara på upplevelserna: motorcykelentrén i Hell bent for leather, det absurt perfekta Electric eye-riffet, rivet i Screaming for vengeance och drivet i Breaking the law, denna gigant bland giganter, som jag är fruktansvärt trött på utom just medan den pågår.
FAKTA
+ Rob Halford. Vilken insats han gör, vilken uppryckning han gjort.
- Stämningen i arenan kunde ha varit bättre.
Betyg: 4
Plats: Löfbergs arena, Karlstad.
Publik: Gles till en början, men fylls på efterhand. 4 000 framåt tredje låten Desert plains?