Att Malena Ernman väcker känslor råder det inga tvivel om. När det stod klart att hon skulle ringa in det nya året i SVT började hennes meningsmotståndare genast rasa i sociala medier. Detta medan beundrarna jublade.

– Jag bryr mig faktiskt inte om näthatet. Det ingår i dealen. Är man dum nog att sticka ut hakan som jag gör så får man skylla sig själv. Sen är min man som en brandvägg, det är han som läser alla dumma kommentarer medan jag får läsa de snälla. Så det blir han som mår dåligt istället (skratt).

Malena Ernman föddes 1970 i Uppsala men växte upp i Sandviken. Solidaritetskänslan var något hon fick ”med modersmjölken”.

– Jag är uppväxt med föräldrar som alltid har tagit väldigt stark ställning mot främlingsfientlighet. Vi hade människor hemma hos oss som hade lämnat krig som splittrat deras familjer. Man behöver kanske se sånt för att inse hur bra man har det. Tar man del av de här gripande och smärtsamma ödena så blir man humanist och emot främlingsfientlighet och rasism. I dag är mina föräldrar pensionärer men hjälper andra människor mer än någonsin.

Lika illa berörd som av främlingsfientlighet blir Malena Ernman av all form av mobbning. Särskilt den mer sublima sorten.

– Jag har barn och vuxna i min absoluta närhet som blivit mobbade och sjuka av det. Så jag reagerar väldigt starkt. Särskilt mot den tysta mobbningen som inte syns och hörs så mycket. Den är nästan värre och leder till att vi får hemmasittare som kanske slutligen tar sina liv.

• På vilket sätt reagerar du?

– Jag är en enorm känslomänniska och blir helt kallsvettig. Men hellre det än att sticka ner huvudet i sanden och låtsas att det regnar. Man måste våga riskera något och utsätta sig för obehagliga saker och situationer.

• Har du alltid varit modig?

– Jag är inte modig. Jag sitter ju bara hemma och skriver vid datorn. Jag önskar att jag kunde åka ner till Grekland, köpa en båt och hjälpa människor som flyr men det går inte ihop med mitt liv och jobb. De som är modiga är de som åker dit, som Läkare utan gränser. Det är riktigt modigt att offra sina liv för andra.

• Hur ser du på regeringens besked nyligen om att kraftigt begränsa flyktingmottagandet?

– Det är ett katastrofläge så det är svårt att säga vad som är rätt och fel. Regeringen gör det de kan och det är svårt att racka ner på någon i dessa tider. Stängda gränser är alltid fasansfullt och vi har aldrig haft det bättre ekonomiskt än vi har det nu. Men det är samtidigt kris. Jag litar på att det finns en slags plan.

Nu är det ju som artist Malena Ernman kommer till Karlstad. På söndag ger hon tillsammans med Lasse Berghagen en konsert på Karlstad CCC. Det är sjätte året i rad som Malena Ernman julturnerar, men Lasse Berghagen är med för första gången.

– Han har alltid varit en enorm inspiration för mig. En älskad person med kunnande, musikalitet och stor scennärvaro. Sen har han ju en odiskutabel låtskatt också, det är bara att välja och vraka där. Det är en dröm att han tackade ja. Lasse sa att han har gjort lite större galor de senaste åren och längtade efter något mer intimt. Så det här passade bra. Vi har samma humor också.

• Du har sjungit mycket julmusik, hur viktig är julen för dig?

– Det är ju en tradition. Jag har sjungit i kör hela mitt liv, ända sedan jag var sex år i kyrkan i Sandviken. Det är fantastiska sånger och fina barndomsminnen. Men julen är inte lika viktig för mig idag som när jag var liten, det är för barnen man gör det.

• Så vad tar du med dig från det här året och vad vill du helst glömma?

– Det är mycket jag vill glömma med det här året. Det mesta faktiskt. Ändå finns det saker att ta med sig, som det civilkurage som många visar i dessa mörka tider. Godheten, styrkan och kärleken. Att människor i kris trots allt hjälper varandra.

• Hur ska du fira jul?

– Med familjen, hemma i lugn och ro med en gran och paket. Och färdiggjord mat, det brukar bli godast så. Julafton är enda dagen jag har ledigt nuförtiden.