Nyligen släpptes den enorma Lundell-boxen "Hemåt genom Rift Valley" med sammanlagt 68 skivor. Eller "fyra kilo Lundell", som Johannes Klenell, värmländsk förläggare på Galago, uttrycker det.
Den dyra boxen är sannolikt endast något för de rejält inbitna. Johannes Klenell och de två kulturjournalisterna Maja Åström och Tommie Jönsson kallar sig själva för "Lundellskeptiker", och det är just därför de tar sig an uppgiften. De vill försöka förstå.
– Idén är helt störd. Lundell var inte jättestor bland 17-åringar i Karlstad på 90-talet, jag läste visserligen "Jack", som alla andra kvasiintellektuella tonåringar, och senare "Kyssen" men rent musikaliskt har jag varit helt ointresserad av Lundell. Men i somras lyssnade jag på "(Oh la la) jag vill ha dig" och tänkte att den inte var så dålig som jag alltid tyckt. Jag har haft åsikter om Lundell utan att egentligen veta något om honom.
Nya avsnitt av podden Lundellbunkern sänds dagligen, tills trion har tagit sig igenom hela katalogen.
– Vi ligger lite före i lyssningen för att kunna hinna. Vi är framme vid "Kär och galen" nu och sen ska vi gå in på hans samling med covers, Sweethearts.
Klenell gör liknelser med dokumentären Supersize me, där försökspersonen bara får äta hamburgare.
– Det jag är mest rädd för är att man helt enkelt ska bli jävligt trött på honom. Särskilt i ett senare skede då vi ska ta oss an hans livealbum, samlingar, saker man har hittat i hans soffa. Där kan det nog bli jobbigt på riktigt.
– Men det är inte vår ambition att börja hata musiken, detta är ett ärligt försök att fatta Lundells storhet. Han är ju ändå en av Sveriges absolut största, det går inte att komma ifrån.