Förlagan, Lars Anderssons roman, bygger på historier som genom tiderna förmedlats i muntlig tradition, något som också avspeglas i Västanå Teaters föreställning.

Det här är ingen vanlig tvåaktare med en tydligt sammanhållande tråd utan snarare ögonblicksbilder som vävs samman. Lomjansguten har utfattig och tärd av spriten kommit åter till Värmland från sin sista resa till Norrland. Nu ser han tillbaka på en uppväxt som präglades av faderns starka ovilja mot sonens spelmansplaner, på äventyren i Kristiania och slutligen familjelivet, som var allt annat än harmoniskt.

Det är en stilfull föreställning där hela rummet och ensemblen utnyttjas på ett väl genomtänkt sätt. Särskilt starkt förmedlas känslorna kring Lomjansgutens person. Den talangfulle spelemannen, kvinnokarlen, legenden, suputen. Köyri, de omvridna, är ständigt närvarande som effektskapare med sina knarrande stämmor och danser med spännande attribut.

Lomjansguten skildras trovärdigt genom hela livet. Björn Söderbäck, som den gamle guten, kompletterar sina yngre jag, ger djup och för berättandet framåt med sin närvaro och inpass på helt rätt ställen. Andra figurer som lämnar avtryck är den försupne Metbäcken (Adriana Savin) och Lomjansgutens syster Marja (Margit Myhr).

Jakob Hultcrantz Hansson gör en inlevelsefull Lomjansgut i vuxen ålder vars virtuosa fiolspel bygger upp en fasad och en myt kring hans person, en man som egentligen bara är en orolig själ på jakt efter sin plats i livet och endast verkar tillfreds med fiolen i hand och knappt ens då.

Musikaliskt har såväl huvudpersonen som övriga spelmän i berättelsen Sophia Stinnerbom och hennes skickliga medmusiker att tacka för sina talanger. Orkestern är en topptrimmad ljudkuliss som sätter tonen från första stund. Färgstark bröllopsyra med glädje och fest förbyts från en takt till en annan i sorg och barkbrödstider.

Här ryms, bortom den ständigt underliggande oron, både humor, kärlek och en stor portion skogsfinsk kulturlära. Då och då, som under Lomjansgutens äventyr i midsommarnatten vid den häftiga kvarnen, infinner sig dessutom nästan en slags bullerbykänsla som gör att helheten blir alldeles lagom mytisk och mustig.

Lomjansguten är ett omsorgsfullt hopsytt lapptäcke fullt av kontraster. En fängslande, fascinerande skröna från och om Värmland, skogen och livet. Om Lomjansguten som sökte och sökte och förhoppningsvis fann rätt håll till sist.

 

Lomjansguten:

Västanåteatern

• Scen: Berättarladan i Sunne

• Publik: Fullsatt, cirka 500