Jag får lov att erkänna att mina förväntningar inte var särskilt högt ställda sett till liknande drag från andra tidigare idoldeltagare. Det visar sig ganska snabbt att jag faktiskt kan ta tillbaka en del av mina förhandsspekulationer.
För det finns trots allt några riktigt spännande titlar på låtlistan, ”Ta på dig jackan” är en, ”Junikårn” en annan. Och vid närmare lyssning är det här en överraskande bra och varierad platta, kul! ”Så som i himlen” är lite gosplig, ”Kandelabern” en smäktande ballad och ”Dör för dig” en riktigt härlig klyschfest. Dannys svenska låtmaterial innehåller tydliga influenser från 80-talet, ibland låter han lite som en ung Orup. Sången är spontan med en skön klang som inte känns alls så tillrättalagd som den ofta har en tendens att göra i svensk popmusik.
Skivan har beskrivits som att den är utan filter och det stämmer. Danny har lyckats skapa precis den slutprodukt han vill, med musik som låter som han själv vill att den ska göra. Man skulle kunna kalla det här för hans mest personliga album hittills om man så vill, det är en närmast överanvänd formulering vid skivsläpp som dock känns helt korrekt i det här sammanhanget.
Men textmässigt känns det inte lika personligt. Här skrapar Danny i mångt och mycket bara på ytan. Texterna väger lite lätt och det känns inte som att man kommer honom särskilt nära. Därmed inte sagt att ett personligt album måste vara tungt och deppigt, men jag funderar på vart han vill nå och vad han vill berätta med sina låtar.
Det här är bra musik för stunden och känns som något av en lovande nystart för Danny. Men utöver superradiohiten ”Brinner i bröstet” är det egentligen inte något av innehållet som följer med en vidare ut i vardagen särskilt länge. Och jag konstaterar: Hör vad du sjunger men jag har glömt vad du sjöng.
Danny Saucedo
Hör vad du säger men jag har glömt vad du sa (Sony)
Betyg: 3