En gång i tiden, för ett drygt decennium sedan, var Bataclan Café, intill den gamla teater- och konsertbyggnaden med samma märkliga namn, ett av mina favorittillhåll i Paris. Det var alltid en vibrerande atmosfär på den där platsen: uppsluppen, glädjefylld och förväntansfull. Inredningen i det närmaste burlesk, med nakna statyer och svulstiga målningar, ljudnivån hög, musiken spännande och personalen franskt cool.
För mig och mina vänner, som ofta satt där och drack rödvin och rökte i våra försök att känna oss som åtminstone en liten del av denna märkliga storstad, var det en plats för livet. Nu är det istället en plats för döden.
I stort sett varje gång jag har återvänt till Paris har Bataclan varit en självklar punkt på schemat. Frågan är om jag nu någonsin kommer att återvända dit. Förmodligen inte.
Kanske inte så mycket av rädsla som av sorgen över det som skett på den platsen. Det horribla övervåldet mot oskyldiga besökare som förmodligen också valt platsen för just dess livlighet.
Varför terroristerna begav sig till nationalarenan Stade de France är inte svårt att se, varför just Bataclan blev ett mål är desto svårare att förstå. Varken konserthallen eller caféet är några symboliska platser, och även om det burleska var ett signum så är det knappast någonting ovanligt i en stad som Paris. Syndiga platser finns det gott om.
Inte heller de andra målen lite längre norrut i samma område är platser som på något vis är speciella. Vanliga restauranger och caféer, dessutom i direkt anslutning till stadens traditionella arabkvarter. Platser med en blandad publik, för möten över kulturella eller religiösa barriärer.
Kanske var det helt enkelt tillgängligheten och bristande säkerhet som avgjorde var attackerna skulle ske. Kanske var det blandningen som gärningsmännen inte kunde fördra. Vad vet jag. Det enda jag vet är att det här var en attack mot det som jag tror på.
Jag kunde aldrig riktigt säga Je suis Charlie Hebdo, för den sortens satir tilltalar mig inte särskilt.
Istället säger jag Je suis Bataclan.