Berättelsen har sina rötter i den folktro som frodades i den värmländska finnskogen där den beryktade spelmannen ­Lomjansguten började och avslutade sina levnadsdagar.

Här bryts sviten av föreställ­ningar baserade på Selma ­Lagerlöfs verk men hon citeras flitigt mellan ­berättarladans väggar då VF ­besöker Västanå teater under de sista ­dagarnas repetition.

I verket Lomjansguten som är stöpt ur Lars Anderssons roman om Per Jönsson – spelmannen från Gräsmarks Finnskog – talas det mindre än vanligt, istället berättar musik och rörelser desto mer.

I öppningsscenen kommer finska invandrare från Savolax och Tavastland för att bosätta sig i de värmländska skogarna. De bär näverkontar på ryggen och yxor i händerna.

Utan att tala så börjar de bryta marken i en yxdans till hypnotisk musik där strängar står för rytmen som huggen faller i takt med.

Sedan tar Lomjansguten plats på scenen, gåendes genom skogen där han växt upp utan att känna igen sig, han är gammal och döende. Efter några meningsutbyten med Köyri – dödas själar som fångats mellan träd och knarrar från dess grenar – konstaterar han att förr på skogen så mättes avstånd i hur snabbt ett par näverskor slets ut.

– Riktiga stövlar har man i alla fall efter sju år i Norrland! säger han och verkar ångra det direkt. Det är Lomjansgutens sista tid i livet och han är plågad. I dödsögonblicket återupplever han sitt liv och berättelsen tar sin början.

Materialet till berättelsen om spelmannen från finnskogen samlades av Västanå teaters Leif Stinnerbom under många års resor och möten.

– Det är väldigt kul för mig att få göra Lomjansguten, eftersom jag är spelman själv och har hört alla myter och fantastiska historier om honom som tenderar att bli värre och värre ju mer de berättas.

De nedtecknade historierna lämnades över till författaren Lars Andersson, tanken var att han skulle skriva en pjäs åt Västanå teater, men istället blev det en roman.

– Men där, i prosan såg jag pjäsen, säger Leif Stinnerbom som tillsammans med Susanne Marko har brottats med att överföra den poesi Lars Andersson har i sitt språk, till scenen.

– Ordens poesi är redan skapad, då är musik och rörelse bättre verkningsmedel för oss för att åstadkomma dramatiken.

Leif fascineras av hur det nästan är som att det är skogen som har huvudrollen i romanen och menar att skogens betydelse både nu och då är ett aktuellt ämne.

– Skogen var och förblir viktig för oss, i ett sekulariserat samhälle känner många en andlighet i naturen. Jag undrar om vi värmlänningar förstår hur viktig skogen är för vår identitet, säger Leif och citerar Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga:

”Den som vill förstå tingens sammanhang må ge sig bort från städerna och bo i en enslig koja i skogsbrynet. Och där ge akt på alla tecken i naturen och förstå hur de döda tingen bero av de levande.”

För de finnar som bosatte sig i Värmland från 1600-talet fram till Lomjansgutens 1800-tal var detta en självklarhet.

– Det här var ett folk som hade mycket föreställningar om naturen som besjälad, säger Leif Stinnerbom.

Det märks i berättelsen om Lomjansguten som tar upp många olika exempel på den folktro som frodades i finnskogen.

Jacob Hultcrantz Hansson som spelar rollen av den vuxna Per Jönsson menar att det vi avfärdar som vidskepelse i dag var livsviktigt för att kunna klara sig i naturen.

– Och för att respektera den! Det är viktigt än i dag, säger han och glider över till ett annat tema i föreställningen, invandring.

– Även förr har vi mött invandrare och integrationsfrågor. De olikheter som berikar vårt samhälle är något vi bör omfamna. Det är en viktig aspekt i föreställningen, säger Jacob som gestaltar Lomjansguten då denne själv vandrar ut i världen, som i det här fallet är Norge och Norrland.

Den halvfinske spelmannens musik tillhör den folkmusik som ofta räknas som något genuint typiskt för en plats eller ett land, men kulturens gränser är något helt annat än administrativa gränser understryker Västanå.

– Som Leif brukar säga: Den folkliga kulturen är alltid regional, den är global men aldrig ­nationell, citerar Jakob.

– Det står jag för, svarar Leif Stinnerbom och tillägger att den däremot ofta används i nationella syften.

– Vi som bor i västra Sverige har mycket kontaktytor mot Norge och mer gemensamt med musiken där än den i Skåne eller Norrbotten, som i sin tur har mer gemensamt med Danmark och Finland. Det finns inte någon homogen folkmusik, säger Leif.

Musiken i Lomjansguten är skriven av Magnus Stinnerbom som beskriver dess värld som hemligare än de Västanå besökt tidigare.

– I Nils Holgersson var det mycket fart och då vill man ha mycket trummor, nu har vi inget slagverk alls, men i övrigt sätt är arsenalen densamma.

Bland de många stränginstrumenten hörs en föregångare till nyckel­harpan, en Mora­-harpa.

– Den har ett äldre och skitigare sound som är väldigt passande för finnskogsfeelingen, lite raspigt på ett gött sätt.

Målet är som alltid att skapa en musikalisk värld som suger in publiken, skillnaden är att det nu handlar om en musikant som växer upp i finnskogen, blir upptäckt och skolad.

– Då hamnar han i olika miljöer och jag måste ta hänsyn till vart han befinner sig i sitt musikliv. Därför blir det flera olika stilar.

Magnus har ett förhållande till Lomjansgutens musik sedan tidigare och har koll på vilken stil de låtar av honom som bevarats och spelats har, men musiken i föreställningen är inte baserad på hans musik.

– Vi gör som vanligt, ­hittar på. Att han var spelman är ju däremot väldigt inspirerande.

Den gamle Per Jönsson, vars dödsögonblick är föreställningens ramverk spelas av Björn Söderbäck. För honom är rollens största utmaning att minnas ett liv.

– Det är inte alltid bra minnen, de är ångestladdade och saker som han ångrar eller inte förstår. Det är en utmaning för mig som skådespelare att befinna mig i en magisk värld och förstå något oförståeligt. För att göra det måste man hämta näring i sina egna minnen, och det är inte alltid trevligt det heller, säger västanå­veteranen.

Han menar att för Lomjansguten kommer döden som ett slags befriare.

– Jag tror att det är i döden han går in i sin musik till fullo, säger Björn och citerar Selma Lagerlöf: ”Musiken är vägen mellan himmel och jord.”

– Man kan väl säga att när Lomjansguten får vara i musiken så är han i sin himmel, men verkligheten är påfrestande för honom.

• Något som en skådespelare kanske känner igen?

– Det beror på, det kan vara härligt på scenen vare sig man har det för jävligt eller mår bra i rollen.