I kvarteret Sorgenfri fanns det tidigare arbetarbaracker. De sociala problemen med fattigdom och missbruk var utbredda. Det finns olika förklaringar till hur Sorgenfri fick sitt namn; vissa menar att detta var överklassens ironiska namn på arbetarområdet.

På 50-talet revs barackerna och moderna bostäder byggdes. ”Iaktta största renlighet”, uppmanade Gatukontoret genom små skyltar som sattes upp i de nya badrummen.

Nyligen släppte Boverket en rapport; ”Boendesituationen för nyanlända”. Slutsatserna är att bostadsbristen är akut. Många nyanlända bor inneboende hos släktingar och vänner som redan bor trångt.

Med trångboddheten kommer andra problem. Alla har ett behov av integritet. Barnen behöver ro för att göra sina läxor. Och det är inte alls hållbart att bostäder byggda för en familj bebos av två eller tre familjer.

Den stora bostadsbristen har också öppnat en svart marknad. Andrahandskontrakt säljs till ockerpriser. Många är beredda att utnyttja människors utsatthet för att tjäna stora pengar.

Bostadsbristen är inte ny och skapades inte av invandringen. Den är ett resultat av de nedskärningar i bostadspolitiken som borgerliga och socialdemokratiska regeringar gjorde på 90-talet. År 1992 omfattade bostadspolitiken 32 miljarder kronor, 1997 omfattade den 7 miljarder. I takt med att subventionerna minskade avstannade också byggandet.

Nu genomför regeringen subventioner av bostadsbyggande som ska ge 15 000 lägenheter per år. Detta kallas för ”en kraftig satsning”. Visst, jämfört med den förra högerregeringens bostadspolitik, som innebar många utredningar men inga bostäder, är satsningen stor. Men i förhållande till vad som behövs är detta futtigt.

I rapporten talar Boverket om behovet av att ”bostäder byggs för de hushåll och grupper som har de lägsta inkomsterna”. Boverket vill se en ”modell för bostadsbyggande som riktar sig mot specifika målgrupper och inte till alla hushåll”.

Vill Boverket se ”social housing”? På detta sätt byggdes betonghus med låg kvalité för arbetarklassen i Europa på 60- och 70-talen. Men inte i Sverige. Här byggdes det en miljon bostäder mellan 1965 och 1974 av högsta kvalitet, planerade in i minsta detalj. Bara det bästa var gott nog åt folket.

Sverige 2015 är inte Sverige 1965. Lösningarna måste vara annorlunda, men förutsättningarna för ett offensivt bostadsbyggande är goda. Vi är mycket rikare idag och staten har goda möjligheter att ta lån för detta till låga kostnader.

Ja, krigen i världen som tvingar människor på flykt gör utmaningen lite större. Men regeringen kan föra en krispolitik som gynnar alla. Bygg bort bostadsbristen. Och gör det inte med tillfälliga baracker för fattiga och studenter som står sig i tio år, utan med ordentliga bostäder för alla som kan användas i 100 år.

Bara det bästa är gott nog åt folket.