Vincents födelse är det största som hänt inom gynekologin sedan provrörsbefruktningen utvecklades, och händelsen är jättestor även inom transplantationsvärlden.

Vägen dit var dock minst sagt dramatisk för föräldrarna Malin Stenberg och Claes Nilsson, med hundratals sjukhusbesök, riskfyllda operationer, hormonbehandlingar, stark medicinering, ovisshet och väntan.

Paret lärde känna varandra på en golfbana i Göteborg 2007. Efter någon månads dejtande valde Malin att säga som det var: hon hade ingen livmoder och kunde inte få barn.

– Det kändes så klart väldigt privat att berätta det i ett så tidigt skede. Jag var nervös inför Claes reaktion, om han ens skulle vilja fortsätta träffa mig, berättar Malin.

Vid det laget hade hon sedan länge bestämt sig för att leva ett fullgott liv utan barn. Redan i tidiga tonåren hade läkarna hemma i Karlstad konstaterat att hon hade Rokitanskys syndrom, en ovanlig missbildning som innebär att livmodern saknas.

Fortsättning på nästa uppslag »

» För Claes del var ett liv utan barn inte aktuellt. Men han ville leva med Malin. De bestämde sig för att bli föräldrar på ett eller annat vis.

– Jag har alltid älskat barn men hade ju ställt in mig på att inte få några, så det tog ett tag innan Claes lyckades rasera försvarsmurarna jag byggt upp, minns Malin.

När hennes starka längtan väl hade väckts övervägde de både adoption och surrogatmamma. Det sistnämnda är inte tillåtet i Sverige men väl i flera andra länder, såsom England och Indien.

Samtidigt hade paret i Göteborgs-Posten kunnat följa hur forskaren Mats Brännström och hans team från Sahlgrenska sjukhuset börjat öva på livmodertransplantationer på babianer och råttor. Malin och Claes tyckte det lät som science fiction och trodde aldrig det skulle bli aktuellt att genomföra en sådan transplantation på människor så länge de själva var i fertil ålder – tills de en dag i oktober 2010 såg en kallelse till ett informationsmöte. Mötet riktade sig till kvinnor utan livmoder. Malin gick dit.

– Jag kände mig väldigt ledsen efteråt. Här hade jag gått och trott i alla år att jag varit praktiskt taget ensam om det här problemet och så var jag inte det, minns Malin.

På ett sätt kände hon sig nästan stressad över att det kanske faktiskt fanns en möjlighet att bli gravid, efter att så länge ha burit sin sorg och delat den öppet med familj och vänner.

Claes blev däremot eld och lågor, och Malin vågade snart dras med i det förväntansfulla ruset. Som gammalt golfproffs är Claes en tävlingsmänniska och han beskriver före detta beachvolleyboll-spelaren Malin som en precis lika stor vinnarskalle. Tillsammans mejlade de teamet och meddelade ”vi är med, vi är gärna först ut med allt. Vi kör!”.

Det fanns förstås vissa krav för att få vara med i transplantationsprojektet: vara mellan 30 och 40 år, fullt frisk, ha en partner samt en donator. Hitta en donator var av förståeliga skäl inte helt lätt. Malins mamma och några äldre väninnor var villiga men hade fel blodgrupper, och Malins systrar var inte klara med sitt eget barnafödande. Tankarna på att de därmed kunde tappa sin plats i försöksgruppen var jättestressande.

Så kom julafton 2010 när Ewa Rosén fick höra talas om Malins och Claes dilemma. Hennes son är bästa kompis med Claes och hon hade på så vis även lärt känna Malin. I en intervju med Di Weekend för några veckor sedan berättade Ewa att hon sa ”herregud, jag behöver inte min livmoder längre. Vad ska jag med den till?”. Direkt efter helgerna kollade hon sin blodgrupp och när den matchade bestämde hon att Malin skulle få livmodern.

– Tacksamhetsskulden till Ewa var lite svårhanterlig i början – tänk att hon ville göra den här obeskrivligt goda gärningen utan egen vinning!

För att livmodertransplantationen skulle kunna genomföras behövde bägge kvinnorna först genomgå mängder med undersökningar. Som Claes konstaterade – det var som om de skulle åka till månen.

Ewa, som snart skulle fylla 60, var dessutom tvungen att börja med p-piller för att tillföra hormoner till kroppen.

Nästa steg var att Malin och Claes behövde bli fertila tillsammans genom IVF, det vill säga provrörsbefruktning. Efter fyra påfrestande försök fick de slutligen ut elva embryon som hamnade i frysen på Sahlgrenska.

Fyra kvinnor hann genomgå livmodertransplantationer innan Malin fick ett datum för sin: den 2 februari 2013. Transplantationen gick bra och efter en knapp vecka kunde Malin åka hem. Efter ett par dagar ringde de dock från sjukhuset och berättade att ett vävnadsprov visat att hon drabbats av en avstötningsreaktion. Kraftiga doser kortison sattes in. Malin var infektionskänslig, fick inte resa och helst inte åka kommunalt eller vara nära sjuka barn på tre månader.

I ett år var livmodern tvungen att klara sig i kroppen innan paret kunde försöka bli gravida. Varannan vecka kontrollerades medicineringen och en gång i månaden togs ett vävnadsprov från livmodertappen. Malin hade två avstötningsreaktioner till under året och en bit av livmodertappen fick opereras bort.

När ett år slutligen passerat var det dags att sätta in ett av de frysta embryona. Därmed hade Malin och Claes samma utgångspunkt som andra par som försöker skaffa barn.

– Nu var det äntligen dags för första försöket. Vi kände oss så lyckliga!

Trots att det egentligen var alldeles för tidigt började Malin göra graviditetstester redan dagen efter embryoåterföringen. När det var dags för kontroll på sjukhuset tre veckor senare hade teststickorna fortfarande inte visat något. Paret var stressade och besvikna.

– Vi var helt inställda på att prova igen. När vi fick höra att jag var gravid blev vi förvånade och otroligt glada, berättar Malin.

Hon var därmed först av de transplanterade kvinnorna att lyckas bli gravid. Fast slappna av var omöjligt, risken för missfall är alltid överhängande tidigt i graviditeter och ökar dessutom av både provrörsbefruktning och de immundämpande medicinerna hon åt. Först när det började närma sig vecka 23, 24 vågade paret börja hoppas ordentligt.

Lilla Vincent föddes den 3 september 2014, två månader för tidigt. Vid en rutinkontroll upptäcktes att Malin drabbats av havandeskapsförgiftning så det blev en dramatisk förlossning genom akut kejsarsnitt.

Till Di Weekend sa Mats Brännström, som var med vid förlossningen, att han var spänd på bebisen. Skulle han skrika? Var han vital?

Svaret var ja på bägge frågorna. Vincent fick högsta betyg på Apgartestet som görs på alla nyfödda och fick lämna neonatalavdelningen efter tio dagar.

I dag har han hunnit fylla ett och är en glad och nyfiken liten kille som gillar att busa, gunga, leka tittut och kasta boll – utan att förstås ha en aning om uppmärksamheten han skapade som nyfödd.

Efter förlossningen gav Malin och Claes en anonym intervju till den internationella nyhetsbyrån AP. Medier över hela världen visade bilder på deras bebis och Mats Brännström blev en superstjärna i forskningsvärlden.

Paret hade tidigt bestämt sig för att försöka få ett andra barn om det funkade med det första. Så blev det inte. I vintras opererades livmodern ut eftersom Malins hälsa tog stryk av medicinerna. Också den här operationen var omfattande, och Malin kände sig dissekerad och tom efteråt då alla vägar till en ytterligare graviditet helt stängts av igen. Efter en svacka har hon återhämtat sig och är stolt över allt hon gått igenom.

• Hur känns det när ni ser tillbaka på allt?

– Det är så fantastiskt att ha denna lilla underbara kille i våra liv! Hela resan har tagit tid att smälta, det har varit intensiva och stressiga år rent känslomässigt och ja, det har tagit mycket energi och ärrat oss lite, men med varje dag som går läggs det mer och mer bakom oss. Att vara först i världen är inget som är så stort i mina ögon, jag är bara glad och tacksam över att jag fick chansen och att den lyckades, säger Malin och tillägger att fler barn inte är något de överväger som det ser ut nu.

Ewa Rosén mår för övrigt alldeles förträffligt utan sin livmoder och är stolt gudmor åt miraklet Vincent.

Efter Vincent har tre barn till fötts inom ramen för transplantationsprojektet och ytterligare en kvinna är gravid. Ett nytt projekt beräknas dra igång inom kort.

Malin Stenberg säger att de trots påfrestningarna aldrig ångrat vägen till Vincent. Däremot är en livmodertransplantation inget lätt val för alla.

– Jag vill framhålla att alla vägar till en familj är nog så fantastiska. Att genomgå det vi har gjort kanske kommer förenklas i takt med att forskningen går framåt, men man ska vara förberedd på en lång process med många möjliga medicinska hinder och påfrestningar längs vägen. Det finns inga garantier och det gäller verkligen att ha stort hopp, mod, inre styrka och målmedvetenhet för att orka gå igenom det som krävs.

 

Fakta | Transplantationsprojektet:

• Nio kvinnor i åldrarna 27-35 år ingick i projektet på Sahlgrenska. Åtta av dem var födda utan livmoder, den nionde hade fått den bortopererad på grund av cancer.

• Donatorerna hade en snittålder på 53 år. Fem av dem hade passerat klimakteriet. Alla utom en var nära släkt med mottagaren.

• Donatorernas operationer varade 10-13 timmar. Mottagarnas operationer tog 4-6 timmar.

• I två fall måste försöket avbrytas efter bara ett par månader och de transplanterade livmödrarna opererades ut igen. De sju kvinnor vars transplantationer lyckades fick spontana menstruationer inom två månader efter operationen och blodflödet genom livmodern var normalt.

• Fem av kvinnorna drabbades av lätta avstötningsreaktioner under det första året. Samtliga upptäcktes genom vävnadsprov från livmodertappen och kunde snabbt hävas.

• Fyra av kvinnorna har fått barn och ytterligare en är gravid. De övriga två kvinnorna genomgår just nu ivf-behandlingar. Två av kvinnorna som har fått barn planerar att försöka bli gravida igen.

• Efter det lyckade projektet på Sahlgrenska håller just nu flera liknande team runt om i världen på att starta upp.

Källa: Di Weekend och Liza Johannesson, gynekolog inom projektet på Sahlgrenska.