I detta kuvert skulle det ligga ett papper. På detta papper skulle min syster ha ritat en seriefigur och konstaterat att jag återigen fått en prenumeration på tidningen Buster i julklapp.
Jag var en trogen, mycket trogen, närmast manisk, Busterläsare under väldigt många år och jag har fortfarande alla tidningarna kvar. De har följt med i flytt efter flytt, slaviskt sorterade i kronologisk ordning förstås och även om det var längesen jag läste någon av dem finns det då och då anledning att gå tillbaka och leta efter något specifikt.
Som till exempel för att kolla om den där journalisten på den andra lokaltidningen verkligen vunnit Buster Cup i fotboll (det har han) eller om det verkligen är den Tomas Brolin som var med i Busterläsarnas hattrick (det var det). Eller något annat. Som att Peter Jihde ätit en saltad banan eller att undertecknad tillsammans med bästa kompisen Magnus en gång innehade rekordet i puckrullning. Många är de blivande idrottsmän och andra celebriteter som på ett eller annat sätt skymtat förbi genom åren.
Aftonbladets Erik Niva har en gång skrivit att han med en enda fråga kan avgöra om någon är en riktig Busterälskare eller inte. Jag vet svaret på den frågan. På den nivån låg detta mitt läsande.
Många är de semesterresor jag tillbringat i sällskap med Super Mac, Åshöjden, Bullen, Fotbollsfantasten, Skid Solo och Mannen i svart. Många är de gånger jag tillsammans med övriga medlemmar av familjen letat mig fram till och igenom antikvariat i jakten på saknade nummer. Allt för att få ihop kompletta årgångar från innan jag ens var född. Länge hade min mamma en lista i sin plånbok med de tidningar jag ännu letade efter.
Kanske har hon den fortfarande kvar, det är oklart.
Jag fick aldrig tag på alla nummer, man får ju sällan det. Alltid fanns det någon lucka någonstans, om inte annat för att gamla tidningar nästan alltid betingar ett pris som de knappast är värda. Men jag fick ihop en respektabel samling till slut som den samlare jag alltid varit. Och jag kan inte förneka att det var en högtidsstund när jag våren 2005 fick pryda omslaget på den tidning som gett mig så mycket nöje under så oändligt många timmar genom åren. Men redan då uppehölls Buster sedan länge av konstgjord andning och senare samma år kom sista numret ut.
För övrigt prytt av han med den saltade bananen.
Redan då pratades det om att göra samlingsvolymer, inte minst av den mest populära serien Åshöjdens BK, men inget hände och inget verkade heller hända.
Förrän sent i september, i samband med bokmässan i Göteborg, då han gjorde en lika oväntad som glädjande comeback. Förvisso bara i form av en retrobok där gamla serier återanvändes. Men eftersom volymen är numrerad som nummer ett kan man ju hoppas på att det kommer fler.
Själv orkade jag inte vänta ända till jul på att kanske få ett kuvert med ett papper där min syster ritat en Buster på. Så jag fick snällt köpa den för egna pengar. Men det var det värt. Buster och hans magi håller fortfarande i sig, trots att det är en ny och annan tid nu än för trettio år sedan då vi lärde känna varandra första gången.