Den här krönikan borde ha gått i tryck redan för en vecka sedan. Mallbacken hade chansen att bli klart för damallsvenskan 2016 i säsongens sista hemmamatch, den mot bottenkollegan Hammarby, men misslyckades.

I stället fick förra måndagens kolumn handla om vilket drama det skulle bli i den sista omgången mot Umeå.

Och så blev det. Mallbacken var under långa stunder ganska utspelat av Umeå och hade det inte varit för målvakten Jennifer Falk och mittbacken Eilish McSorley hade klubben nu hört hemma i Elitettan.

Det gäller inte bara gårdagen, utan hela säsongen. De två har varit genomgående bäst i laget och bör stå högst upp på listan över vilka spelare som ska erbjudas nya, med Mallbackenmått mätt, saftiga kontrakt.

Falk och McSorley är klasspelare som säkert kommer att vara intressanta för flera seriekonkurrenter. Lyckas sportchefen Stefan Johansson få dem att stanna i Värmland vilar Mallbacken plötsligt på en riktigt stabil grund och något som är början till en centrallinje av god allsvensk klass.

Zoe Ness är en annan som måste bli kvar. Hon har visserligen bara gjort fem mål i serien, men hon har gått från klarhet till klarhet och med sina blott 19 år är skotskan definitivt intressant. Blir både hon och Mimmi Larsson kvar och fortsätter utvecklas har Mallbacken snart ett spännande anfallspar med starka Ness och snabba Larsson.

Men i år är det förstås försvaret som har bäddat för framgången. Klubbledningen vet om sina ekonomiska begränsningar och inser att det är bakifrån man måste börja bygga ett lag.

Med Falk och McSorley, trotjänaren, ledaren och kaptenen Frida Broström och Sarah Bergman har det blivit riktigt bra. Men lika mycket som spelarnas förmåga och kapacitet handlar det om hjärtat och kampviljan.

För det är ju något med Mallbacken som det aldrig går att komma ifrån. Det finns bevisligen en kultur i klubben som gör att spelarna – både de som kommer från bygden och de som hämtas från utlandet – fostras i en gemenskap och en anda som kan försätta berg.

Det verkar faktiskt vara så att den som spelar i Mallbacken vill lite mer och jobbar lite hårdare än vad man gör i andra lag. Det finns något i kulturen som gör att man aldrig ger upp utan alltid reser sig.

Det är fascinerande hur nya spelare kan anamma det så fort som flera i årets lag har gjort.

Men det kommer aldrig fungera om man lutar sig tillbaka. Och gruppkänslan och gemenskapen kommer förstärkas ytterligare om truppen blir så intakt som möjligt.

Därför blir det så intressant att följa Stefan Johanssons arbete när han försöker förlänga med sina bästa spelare. Jag tycker också att han ska ge tränarna David Kjellin och Henrik Arneng nytt förtroende så att de får fortsätta med det de har påbörjat.

För det är spännande. Med Mallbackenandan, kontinuitet och den talang som finns i truppen nu kan det faktiskt bli riktigt intressant att följa laget 2016.