Regeringen föreslår nu att sociala krav vid upphandlingar ska användas för att få företag att ge jobb och praktikplatser till långtidsarbetslösa.

Detta görs redan på flera platser runt om i landet. Ett exempel är Örebro där renoveringen av ett miljonprogramsområde hittills gett 44 långtidsarbetslösa praktik, varav 13 också gått vidare till en anställning. Detta efter att det kommunala bostadsbolaget ställt sociala krav i en upphandling.

Samtidigt uppmanar EU-kommission Sverige och alla EU-länder att ställa sociala krav i upphandlingar. Regeringen vill nu använda detta på nationell nivå. Till exempel kan sociala krav vid upphandling av Ostkustlänken, höghastighetsspåren mellan Järna och Linköping, ge upp till 1 000 jobb till långtidsarbetslösa.

Det är inte bara smart då det ger människor som varit arbetslösa länge ett arbete att gå till, arbetskollegor att ta klockan 15-fika med och en lön i slutet av varje månad. Det bidrar också till att öka takten i byggandet i branscher som redan idag har brist på arbetskraft och som framöver kommer behöva öka sin kapacitet för att det ska vara möjligt att ro stora bostads- och infrastruktursatsningar i hamn.

Men Annie Lööf (C) är emot. Detta trots att Centerpartiet, genom sin välfärdspolitiska grupp, själva lagt fram samma förslag tidigare. De menade att ”sociala krav i upphandlingar skulle kunna bli ett kraftfullt verktyg som ger effekt på allvar” och att det skulle kunna ge 20 000 nya jobb (GP 2012-11-24).

I stället för att välkomna att regeringen nu går vidare med förslag Annie Lööfs eget parti lagt tidigare går hon istället ut och kritiserar regeringen. Hon menar att det ställs för hårda krav på företag.

Är att ställa sociala krav i upphandlingar för att bekämpa långtidsarbetslösheten att ställa för ”hårda krav” på företag? Det är märkligt när Centerpartiet inte tycks ha några problem med att ställa hårda krav när det kommer till individer.

Under åtta års tid bedrev Annie Lööf jakt på arbetslösa och sjuka. Dessa skulle misstänkliggöras, utmålas som fuskare och göras ännu fattigare. Även cancersjuka skulle tvingas att arbeta i Fas 3. Men inte till en riktig lön, utan till slavlön.

Är det inte rimligt att vi med våra gemensamma skattemedel använder dessa på bästa möjliga sätt? Så att fler får arbete. Och inte bara vilka arbeten som helst, utan trygga arbeten med kollektivavtalsenlig lön.

Den som vill bygga ett hållbart och tryggt samhälle måste ställa krav. På politiken. På människor. Men också på företag.