Med The Martian återvänder den gamle Alien-regissören till yttre rymden. Tajmingen kunde inte ha varit bättre, med tanke på att forskarna i veckan säger sig ha hittat bevis för att det finns flytande vatten på planeten Mars. Om det finns liv där är en annan femma, men som en bekant uttryckte det: Nu är i alla fall första steget taget mot att vi ska kunna göra öl där borta.
En kall öl står möjligtvis högt på astronauten Mark Watneys (Matt Damon) önskelista. Han har nämligen oturen att bli kvar på den röda planeten när den övriga besättningen återvänder till jorden i tron att Watney omkommit i en olycka. 8 miljoner mil hemifrån, på en plats där ingen kan höra dig skrika, måste Watney nu försöka överleva innan en eventuell räddningsexpedition kan ta sig till Mars. Vilket kan ta år.
Så det gäller att ta tag i problemen. Fixa mat till exempel. Eller meddela jorden att han lever. Helst också hitta ett sätt att kunna kommunicera med dem där hemma.
Tufft? Javisst. Men det finns inget problem som är så stort att det inte kan lösas med ett gott humör, ett blandband med 70-tals disco samt silvertejp. Watney står med andra ord inte handfallen.
En recensent beskrev The Martian som MacGyver i rymden och det är en alldeles för bra formulering för att jag ska kunna låta bli att sno.
Om du hade förväntat dig ett existentiellt rymddrama som Alfonso Cuaróns Gravity, eller en kallsvettig nervkittlare som Apollo 13 så kan du komma att bli besviken.
Ridley Scott har ett mycket lättare och mer humoristiskt anslag i sin film än nämnda exempel. Visst är det spännande emellanåt, mot slutet nagelbitande till och med, men i första hand är detta ett harmlöst men roande pojkboksäventyr.
I sammanhanget passar därmed Matt Damons pojkaktiga utstrålning perfekt. Och att hans rollfigur ständigt skämtar fungerar utan problem inom ramen för genren.
Problemlösningarna som presenteras köper jag rakt av. Hur osannolika de än är så hör de hemma i kontexten. Jag är till och med imponerad över att The Martian kan undvika att rollfigurerna uttalar ordet fuck. Men är det familjefilm så är det, speciellt om du bor i en amerikansk familj.
Extra plus för övrigt till musikspåret. Lite partisk är jag dock i fallet eftersom Abbas Waterloo spelas.
Åldermannen Ridley Scott (78 år) har väl saknat den där riktiga gnistan i sina senaste filmer. Men här är han tillbaka i god form. Scott dockar historien lika säkert som vilken Nasatränad astronaut som helst.