Medan skvallermedia zoomar in på kändiskvinnornas celluliter fokuserar Strömquist på existentiella knutor och glappen i kontakten mellan könen. Samhällskroppens celluliter skulle en kunna säga. Hon gör det med bitsk sarkasm och utan krusiduller.
Att göra en scenadaption av Strömquists uttryck är inte lätt. Men det är svårt att tänka sig någon bättre lämpad för uppdraget än humorgeniet Ada Berger. Liv Strömquist tänker på dig heter föreställningen som såg dagens ljus förra året. Den är fortfarande svidade aktuell. Under fredagskvällen är det karlstadspubliken som får en knäpp på näsan. Arenan är en perfekt skådeplats för en pjäs som pockar om att få komma oss inpå huden. Det blir riktigt intimt. Det värmer och skaver, smeker och slår. Det är kittlande och smärtsamt träffsäkert. Precis som Strömquists serier med andra ord.
Könsfördelningen i ensemblen är 50/50, som sig bör. De lyckas förmedla en skön balans mellan det teatrala och det genuina. Med klockren tajming lotsar de oss genom några välkända förhållanden. Strömquists analytiska skärpa ligger som en gloria över alltsammans.
Ett av de bästa numren under kvällen är det där vi möter Yoko Ono och John Lennon. Publiken integreras skickligt i något som föreställer ett av Yokos sociala experiment. Vi får bland annat direktiv om att hälsa på den bredvid. Det blir som en upplevelse i upplevelsen. Ett meta-inslag. Riktigt snyggt och framför allt enormt roligt.
Det allra roligaste inslaget handlar om Britney Spears och hennes tid med Kevin Federline. Vi bjuds på svengelska med överdriven Texas-brytning som lockar fram gott om skratt. Framåt slutet av kvällen står Whitney Houston och dansar medan Bobby Brown äter macka med ett oinspirerat ansiktsuttryck. Vi får inblick i Houstons desperata försök att nå fram till Brown och stundtals fastnar skrattet i halsen. Men sett till kvällen som helhet känns slutet tyvärr ganska svagt. Mest tuggmotstånd finns i mittenskiktet. Avslutningen är lite slafsig. Det blir ett abrupt slut som inte riktigt gör resten av innehållet rättvisa.