Citatet ovan är taget ur Svenska Dagbladets recension av Isabella Lundgrens senaste album Somehow life got in the way. Hyllningen (sex av sex möjliga prickar) var bara en i raden som följde skivsläppet förra hösten. Men Isabella Lundgren ställer sig dubbel inför de fina orden.

– Det är så klart fantastiskt att läsa att någon verkar ha förstått vad man velat göra, det kändes jättestort och glädjande. Men samtidigt, om man bryr sig om det positiva så bryr man sig även om det negativa. Man ska glädjas men även försöka hålla distans till andras åsikter. Vilket inte är helt enkelt.

• Har du även läst negativa recensioner?

– Jag fick inte så många för den här skivan, mer för den första (It had to be you, 2012).

Men även om Isabella Lundgren försöker att inte lägga så stor vikt vid vad som skrivs om henne så är hon väl medveten om det nödvändiga i att synas.

– Det påverkar i allra högsta grad. Press i all form gör skillnad och öppnar fler dörrar. Det känns ibland tråkigt att det ska bero på det men det är så det funkar i den här världen.

Isabella Lundgren hade gått ut musiklinjen på Sundstagymnasiet i Karlstad när hon bestämde sig för att flytta till New York och ägna sig åt musiken. Redan efter en månad gjorde hon sitt första framträdande och senare blev hon antagen till musikhögskolan New School University där hon studerade i två år. Under de åren uppträdde hon i olika konstellationer, bland annat med Woody Allen Jazz Band. Ändå kände hon sig inte lycklig.

– New York-tiden är en lång historia. Svår att göra kort. Jag levde ett väldigt destruktivt liv och utvecklade ett självskadebeteende. Jag var tvungen att ta itu med mitt liv för att inte dö och gå under. Hitta ett nytt sätt att vara mig själv, ett annat sammanhang.

Hon landade hemma hos föräldrarna i Karlstad. Inom henne växte ett behov av att få svar på ett antal existentiella frågor som hon brottats med. Hon slutade sjunga under ett år och bestämde sig för att utbilda sig till präst. Studierna inleddes på Teologiska högskolan i Stockholm. Hon har två år kvar på utbildningen.

– Jag har otroliga tvivel kring om det är rätt eller inte men oavsett vilket så är det en stig som jag har fått ut mycket av. Jag behövde andra perspektiv. Musikvärlden är fantastisk på många sätt men det är också mycket yta, tråk och blä som jag inte gillar. Får man se på det med andra glasögon så är det lättare att göra något meningsfullt.

Skivan Somehow life got in the way berör många teman, säger hon. Först och främst handlar den om människans behov av kontroll och av att formulera sanningar och definitioner om livet. Ett behov som snarare låser fast än befriar oss, tror Isabella Lundgren.

– Jag tror att alla människor behöver och oundvikligen tycker om att reflektera kring de här frågorna i perioder av sitt liv. Samtidigt beundrar jag människor som lever med en viss lätthet, som inte är så brydda utan älskar livet utan att reflektera så mycket. Anledningen till att jag är och alltid har varit intresserad av att reflektera är att jag kommer från en familj där vi alltid fört mycket diskussioner.

Musiken på den nya skivan är ofta väldigt dramatiskt orkestrerad.

– Jag vill att musik ska kännas och det finns många olika grepp man kan använda sig av. Jag tycker inte om när musik ska låta ball, cool eller obrydd. Alla musiker som jag gillar, det kan handla om allt från jazz till pop, har något dramatiskt över sig. De försöker inte bara låta fräna.

• Jag antar att du har börjat fila på ett nytt album. Vad vill du utforska härnäst?

– Det är en kollektiv process men jag skriver alla texter. Det blir en kvartettskiva där vi har försökt experimentera med andra ljudvärldar. Rent innehållsmässigt så tycker jag inte att det är så kul att skriva om mig själv. Jag är med mig själv hela tiden ändå. Det är roligare att skriva om det man ser och observerar, i världen och hos andra människor. Precis som min förra så blir det en ganska existentiell skiva.

När Isabella Lundgren i morgon uppträder i Karlstad så gör hon det tillsammans med dirigenten och arrangören Mats Hålling, Carl Bagge Trio och Värmlandsoperans orkester.

– Det är en jättefin orkester och vi kommer att köra skivan från start till stopp. Jag är glad och rörd över att få göra detta i min gamla skola.

• Hur skulle du beskriva känslan av att stå på scenen med en stor orkester bakom dig?

– Som ofattbar. Jag minns när jag var 15 år och låg hemma och lyssnade på Ella Fitzgerald, Billie Holiday, Barbra Streisand och Frank Sinatra. Jag tänkte: ”tänk om jag också skulle få göra det här.” Att någon har vågat ge mig chansen står jag väldigt ödmjuk inför. Det som är så fantastiskt med en orkester är att allt utförs av levande människor som lagt tusentals timmar på att bli bra. Musiken kommer inte från någon dator.

Det är en spännande höst som väntar Isabella Lundgren. Den 7 oktober är hon en av artisterna som under Gitarrfestivalen i Uppsala uppträder med en hyllning till Monica Zetterlund och Jan Johansson. En konsert som kommer att livesändas på bio runtom i landet. Den 13 oktober kan hon vinna P2-priset Jazzkatten för Årets musiker. Och i november reser hon till Japan för att göra sex konserter, bland annat i Tokyo.

– Det känns fantastiskt, jag har varit där en gång tidigare. Det är verkligen något speciellt, på alla sätt.