Bland alla kvasifilosofiska funderingar man kan ha är till exempel en den om hur djup en grop är en. Den djupaste av alla gropar kan sägas vara den som började grävas, eller snarare borras, i gamla Sovjet på 1970-talet. De tog sig tydligen 12 kilometer ner efter 24 års arbete.

En annan fundering man kan ha är följande: Om det nu gick att gräva ett hål rakt igenom jorden. Vad skulle hända om man då ramlade ner i det?

Normalt sett faller man ju snabbare och snabbare och till slut slår man i botten av hålet och är det djupt nog så slår man sig och ju djupare desto ondare får man.

Men om man faller ner i ett bottenlöst hål. Just det, vad händer då? Har du någonsin funderat på det?

För att kunna driva det här resonemanget vidare måste vi komma överens om att man inte brinner upp när man passerar jordens mitt och sådana bagateller. För kan vi inte enas om det så faller liksom resten av resonemanget fullständigt och så kan vi faktiskt inte ha det.

Alltså är vi överens om att det går att gräva ett hål rakt igenom jorden och ramla ner i den och falla, falla, falla i ungefär 6 350 kilometer. Detta kommer att ta, enligt någon som har haft för mycket tid över och tagit reda på det, ungefär 38 minuter och 11 sekunder.

Tydligen måste vi också enas om att jorden är alldeles, alldeles klotrund också. Men enligt min gamle SO-lärare så är jordens berg och dalar mest att jämföra med knottrorna på apelsinskalet. Ja, om jorden varit lika stor som en apelsin alltså.

Eller förmodligen om en apelsin varit lika stor som jorden.

Det där var att betrakta som ett sidospår eftersom den stora frågan fortfarande är: Vad händer när man faller ner i den där hypotetiska gropen?

Man faller och faller och farten ökar med, enligt vad jag fick lära mig av helt andra än min SO-lärare, 9,82 m/s². Det finns förmodligen fler parametrar att ta in i det där så som luftmotstånd och annat. Men har vi redan bortsett från att man brinner upp och att det finns berg och dalar på jorden så känns det lite som om vi kan strunta i sådant också. Det är ju ändå lördag.

Den första tanken är ju alltså att man faller så fort att man kommer flyga ut ur hålet med en väldig fart där på andra sidan jorden. Och det hade man väl förmodligen gjort om det vore så att människorna där verkligen gick omkring upp och ner som man trodde när man var liten. Men det gör det ju inte. I alla fall inte om det inte går på händer.

I stället kommer ju den där accelerationen att minska ju närmare jordens mitt man kommer och sen kommer farten att minska när man passerat samma mitt. Och tydligen är det så att om ingen hinner greppa tag i skjortkragen, eller fötterna beroende på vad som kommer först, på dig när du dyker upp ur hålet där mitt i Stilla havet så kommer du att vända om och falla tillbaka. Och så där kan du alltså hålla på i en evig pendelrörelse där du tittar upp ur det hål du grävt en gång ungefär var sjuttiosjätte minut.

Så är det någon som är sugen på att börja gräva och förkorta restiden till Australien har jag en spade att låna ut.