Hur känns det?

– Det känns jätteroligt! Att få pris från sin hembygd är jättejättekul, otroligt hedrande! Jag har ju bott i Stockholm sedan 1998, och ibland har jag väl tänkt medan jag har skrivit: tänk om hagforsarna blir arga, tänk om det verkar som om jag gör mig lustig på något sätt? Därför är det extra värdefullt att få den här utmärkelsen, då har ambitionen gått fram, då har jag lyckats skildra samtiden i Värmland på ett kärleksfullt sätt som jag ville.

Var det självklart för dig att förlägga dina historier till Värmland?

– När jag kom på det kändes det väldigt naturligt. Jag kommer ju inte från Hagfors, men där hade jag mitt första journalistjobb och min första egna lägenhet. Det var viktiga år. Och jag ville belysa bruksorten.

Händer det att du måste åka dit och kolla upp detaljer när du skriver på en bok?

– Ganska ofta! Mina föräldrar bor kvar i Lesjöfors så jag är där ibland och hälsar på. Men ja, jag börjar skriva på historien och sedan dyker det upp detaljer som jag måste veta exakt. Så jag åker runt där, letar efter hus och platser eller kollar hur det såg ut vid en viss sommarstuga. Jag kanske inte skriver ut allt det i boken, men jag måste iallafall veta säkert.

Din senaste bok, "Vår egen lilla hemlighet", handlar mycket om mäns våld mot kvinnor. Hur växte den historien fram, var det något du tänkt på länge?

– Egentligen inte, det råkade bli så. Det började med utsatta barn. I boken får man följa en väldigt utsatt kvinna, men hon hade bara en liten roll från början, hon var en av bifigurerna. Förlaget ville att jag skulle göra mer av henne, så jag gav henne en egen röst och det blev mycket bättre! Det fungerar ofta så för mig, jag har en idé om ett tema och sen växer det vidare. Boken handlar framförallt om olika aspekter av utsatthet. Ekonomisk utsatthet, och utsattheten på landsbygden. Mycket om stad kontra landsbygd.

Har du alltid skrivit skönlitterärt eller kom det via journalistiken?

– Jag har nog alltid velat skriva skönlitterärt. Men jag blev journalist, man tänker att man kan ju inte bara bli författare, man måste ju ha ett jobb, och då låg journalistiken närmast. Men längtan efter att skriva annat har jag haft sedan jag var liten.

Vad läser du själv helst?

– Det är otroligt blandat. Vad gäller deckare så är min svenska favorit är Åsa Larsson, men jag är allätare, jag läser lika mycket relationsdramer, romantiska böcker och klassiker.

Ska du se något särskilt här på mässan?

– Jag har ett ganska tajt schema på lördag och söndag men idag kan man iallafall gå runt och titta på allting, så jag kommer väl hem med en bokkasse sedan. Det är ju jättekul att vara här, det är som Oxhälja, fast inomhus. Och utan korvar och cocosbollar!

Region Värmlands litteraturstipendiater blev i år Erik Bergqvist med diktboken "Inte är vind", och Maria Westerberg med konstboken "Hjärtklappning".

Efter applåderna får jag en pratstund med Maria Westerberg, som visar några pinnkonstverk i montern bredvid. Hon är glad för stipendiet:

– Det är jättekul. Framförallt för pinnarna! De delar ju det här med mig. Det är väldigt kul att vara med i det här sammanhanget; jag är ju ingen författare egentligen, jag är ju pinnplockare och skogsälskare. Men det är så kul att det blev en bok, att folk har hjälpt till och lyft upp det här, lyft pinnarna!

Så här löd motiveringen till Ninni Schulmans utmärkelse: "För ett rikt författarskap som stärker och förnyar den värmländska berättartraditionen. Med trovärdiga dialoger och skickligt vävda intriger fångar Ninni Schulman svenskt vardagsliv på pricken. Utifrån till synes alldagliga skeenden i Hagfors skapar hon viktiga samtidsskildringar som föder stolthet – inte bara i Hagfors utan i hela Värmland."