– Jag är inte jättebra på att springa – men det är kul, säger Feza Bavure, 17.
Klara och Michaela är vikarier på ett av Karlstads kommuns boenden för ensamkommande flyktingbarn, men deras idé fick bra respons. Bortåt hälften av de cirka 70 barnen på tre boenden tog sig ut till Skutberget på lördagen.
Alla hade i och för sig inte svidat om till träningskläder, men att promenera runt är inte förbjudet.
– Det viktiga är att vi hittar på nåt där vi får träffas, grilla korv, prata lite över gränserna. Det är kan vara knepigt att hitta aktiviteter. Vissa har tidigare hållit på med idrott och börjar testa i någon förening, men det är långt ifrån alla, säger Klara Dahlgren.
Hon och Michaela hade via sponsorer lyckats få ihop priser till alla deltagare i form av en ”goodybag” med lite godsaker. Ett fint första- och andrapris hägrade också för vissa. Feza Bavure som kom från Kongo för ett år sedan hade dragit på sig löparskorna:
– Jag tränade inget i mitt hemland, men här har jag börjat springa. Jag var med i Tjurruset, till exempel. Det gick bra i fem kilometer, sen blev det jättejobbigt, haha...
Feza väntar ännu på sitt uppehållstillstånd, men hon drömmer om att få stanna i Sverige och studera till läkare eller psykolog. Och då gäller förstås devisen ”en sund själ i en sund kropp”.
– Man mår verkligen bättre när man tränar, säger hon – på klar och tydlig svenska trots den korta tiden i landet.
Grabbgänget från Afghanistan som står och väntar på starten lite längre bort har dock inga ambitioner på tätplaceringarna. De nöjer sig med att gå sträckan. De har inte varit i landet lika länge och svenskan är krånglig.
– Men det är bra här. Vi har hört om vintern. Hoppas det inte blir så kallt, säger Rohollah Rahimi.