Luleå har precis säkrat avancemang till SM-finalen efter att ha besegrat Färjestad med 4–1 i matcher.
Linus Klasen blir stor hjälte när han prickar in 1–2 bakom Alexander Sálak efter 12.45 av den första förlängningsperioden.
På isen försöker Färjestadsspelarna att förstå vad som har hänt. Det är hängande huvuden, glansiga blickar och tacksamma applåder till ståplatspubliken.
För en spelare är det extra jobbigt.
Mikael Johansson, 27, sitter länge på knä i mittcirkeln med tårar i ögonen och försöker att samla intrycken och känslorna.
Det går inte.
Han vet redan att han har gjort sin sista match i Färjestad för den här gången, kanske för alltid, men håller masken för media efteråt – även om tårarna i hans ögon och rösten som stockar sig säger något annat.
– Det ser inte så ljust ut att få vara kvar nästa år... Jag vet inte varför, om jag är för dålig, om jag är för dyr eller om det bara inte finns några pengar, säger han.
Mikael Johansson hade vid den tiden hunnit bli en kulturbärare i Färjestad. Han slog sig in i A-laget 2005 och var med och vann tre SM-guld innan det tårdrypande slutet.
Dagen efter blir det officiellt att Johansson lämnar klubben i sitt hjärta. Dåvarande sportchefen Jörgen Jönsson beklagar beslutet som handlar om klubbens oro för Johanssons skadeproblem och att parterna inte har kommit överens om de ekonomiska villkoren.
– Det var inget lätt beslut, inget kul beslut. Det var ett svårt och tufft beslut, säger Jönsson.
Men han tillägger:
– Det är inget som säger att våra vägar inte korsas igen, vi har inte sagt tack och hej för alltid.
11 september 2015
Det är dagen efter Färjestads genrep mot Örebro och Mikael Johansson är öm efter att ha träffats av ett skott och tvingats avbryta matchen. Men humöret är på topp ändå och han ser fram emot en ledig helg med bland annat ett Stockholmsbesök på agendan.
När vi slår oss ner för en intervju i pressrummet i Löfbergs Arena kryper minnen från mars 2013 fram och det slår mig vilken skillnad det är på den Mikael Johansson jag pratade med då och nu. Då, inför den sista elitserieomgången, gjorde forwarden sin första isträning på två veckor efter att ha drabbats av nya bakslag med den krånglande höften. Jag kollar i arkivet och läser vad en mycket frustrerad Johansson sa efter den träningen:
– Blir det inte bättre än så här är det ingen idé att hålla på.
Med andra ord funderade 27-åringen på att lägga klubban på hyllan.
• Var det verkligen så?
– Det var inte kul alltså. Det sliter på kroppen men det sliter lika mycket på psyket, energin och självförtroendet. Det tar på allt när man inte kan göra sitt bästa på isen, när man har ont oavbrutet, 24 timmar om dygnet i ett års tid.
– Jag började fundera på vart det skulle ta vägen. Visst, det gick att spela. Men inte på den nivån jag ville, och går inte att spela så bra man vill då är det inte värt det, berättar han.
Redan vid julen 2012 visste Mikael Johansson att han inte skulle vara kvar i Färjestad kommande säsong. Det avslöjar han nu.
– Vi förhandlade lite under tiden jag körde rehab efter min operation i november men kom inte överens. De var oroliga över mina skador och jag visste att jag hade ett visst marknadsvärde efter några lyckade år här. Det var inga konstigheter egentligen.
I slutspelet våren 2013 började han dock hitta tillbaka och kände allt mindre av höftproblemen.
Han var klar med att det inte var hans sista match i karriären den där lördagen i april – däremot var han osäker på om det var hans sista framträdande i Färjestadströjan.
– Man kan aldrig vara säker på något när man lämnar ett lag. Jag hade ingen aning om de ville ha tillbaka mig igen, om jag skulle vara bra nog eller om jag skulle få ordning på grejerna igen.
Men ordning fick han tack vare annorlunda träning och nya behandlingsmetoder.
Det blev en flytt till Leksand där det efter en trög start blir succé. Johansson gör 39 poäng och Leksand når slutspel.
Förra säsongen tillbringade han i schweiziska bottenlaget Rapperswil-Jona Lakers där det blev samma poängskörd.
Höftproblemen är som bortblåsta.
Färjestad hade sett vad de behövde och sportchefen Leif Carlsson låg tidigt på för att försöka göra klart med profilen.
Men det var tekakekvällen, som VF-sporten beskrev grundligt i ett reportage med Magnus Nygren nyligen, hemma hos Rickard Wallin som avgjorde allt. Det var kvällen då både Nygren och Johansson definitivt bestämde sig för att återvända till Färjestad där Wallin redan hade skrivit på för ett år till.
– Hahaha, ja. Det var som det står i den artikeln. Vi skrattade när vi läste det för det stämde rätt bra.
• Ni avslöjade verkligen inget för varandra?
– Nej, men vi förstod väl alla åt vilket håll det barkade. Vi pratade mycket om att det skulle vara kul att göra något ihop igen. Det är ju två av mina bästa vänner och att få spela med dem igen och verkligen knyta näven och satsa på guld var något som verkligen lockade.
I våras fick han packa in sina saker i omklädningsrummet i Löfbergs Arena igen.
– Det var jobbigt när jag packade ur det för första gången på tio år. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen och vad jag skulle göra. Jag fick ta ner namnskylten och allt i omklädningsrummet, lämna tillbaka nyckeln. Det kändes.
Micke Johansson återvänder till Färjestad både som en mer mogen människa och även som en bättre spelare.
– I Rapperswil kändes som att jag var tillbaka till den gamla ”Mike” igen, jag kände mig ung igen. Jag hade bra fart på grejerna och hoppas fortsätta så nu.
• Var det nyttigt att vara borta ett par år?
– Så är det. Går man här från att man är 18 till 27 år så tror man att det är det enda som finns. Jag var lite rädd för den dagen jag inte skulle få vara kvar och funderade på vad som skulle hända. Men när det väl hände så var det inte så farligt.
– Det är klart att man hade hjärtat och viljan att spela här men det går att spela och leva på andra ställen också. Det har gjort mig väldigt mycket tryggare i mig själv, mer självsäker och jag känner mig som en bättre spelare nu.
Hans stora Färjestadshjärta går inte att ta miste på. Mikael Johansson kan inte prata nog om hur mycket föreningen har betytt för honom.
– Det är ju här jag lärt mig att spela hockey, det är här jag har fostrats. De har tagit hand om mig sedan jag var 15 år.
– Jag har den här klubben att tacka för allt jag har fått i min karriär. När jag var 15 trodde jag aldrig att det fanns en chans att jag skulle spela i Färjestad, då var jag jätteglad över att få spela i Arvikas division 1-lag. De har stöttat mig enormt från start och det är därför hjärtat för Färjestad är så stort.
30-åringen förväntas nu vara en av de som driver loket framåt och det är en roll han gärna tar.
– Det är lite upp till bevis, tidigare har det inte varit jag som har stått först i ledet. Nu är det jag, ”Nygga” och några till som får vara de lokförare som Jörgen Jönsson, Rickard Wallin, Thomas Rhodin och de har varit. Det känns väldigt inspirerande.
– Framför allt vill jag visa att jag är en bättre spelare nu. Jag har fått ut maximalt av vad jag kan under bara ett år totalt om man räknar alla säsonger i Färjestad. Jag vill visa upp mer och spela ut ordentligt, det jag har gjort två år i rad nu vill jag även visa Färjestadspubliken det.
• Har du märkt av att väldigt många supportrar är glada över att se dig i FBK-tröjan igen?
– Njaee. Jo, men det är många som tycker det är kul och önskar lycka till. Folk som stannar mig på stan och som skriver till mig. Det känns fantastiskt kul och jag hoppas att jag kan leverera tillbaka.
• Vad talar för Färjestad i år?
– Vi har värvat bra, de bästa från förra säsongen är kvar. Sammanhållningen är väldigt bra och vi har en bra krigarmentalitet, vi har kommit tillbaka i flera matcher redan.
Just sammanhållningen nämns ofta i sådana här sammanhang.
Men det är inte för inte som Mikael Johansson lyfter fram den.
– Det är ungefär samma känsla som när vi vann senast, 2011. Nu när vi sitter och käkar lunch tillsammans efter träningarna kan vi vara runt 15 personer tillsammans, det är inte många lag som har det så. Alla kan vara sig själva och alla hänger med alla. Det finns inga grupperingar.
• Du och Nygren ska enligt lagkamraterna ha en stor del i stämningen är så god i truppen.
– Jag och ”Nygga” har inte så många jättejobbiga dagar. Vi skrattar en hel del, driver med folk, härjar mycket. Förhoppningsvis lättar vi upp stämningen, får folk att känna sig avslappnade och tycker det är kul att vara här.
Och roligare ska det bli.
– Det känns som att vi har ett väldigt bra lag, en bra blandning. Men samtidigt förstår jag inte riktigt ”hajpen” kring vårt lagbygge. Det är så här jag är van vid att ha det i Färjestad. Hade vi haft samma lag för fem år sedan hade det varit som vanligt och ingen hade direkt sagt något om det...
Och det är kanske ett tecken så gott som något.
Profil:
• Namn: Mikael Johansson.
• Ålder: 30.
• Familj: Pappa Bo, mamma Gunilla, systern Marie.
• Bor: Lägenhet i Karlstad.
• Äter helst: Skaldjur.
• Dricker: Något gott vin till skaldjuren, annars vatten.
• Kör: Porsche Cayenne.
• Lyssnar på: Allätare.
• Tittar på: Ska börja kolla på Narcos tänkte jag.
• Läser: Tidningar på nätet. Läste nyligen Klas Ingessons bok, bra men jobbig att läsa.
• Bästa film: Nyckeln till frihet.
• Person jag vill träffa: Det skulle vara kul om Sanny Lindström ringde och ville käka lunch med mig i veckan.
Mikael Johansson om...
...sina bästa respektive sämsta minnen i Färjestad
”Det sämsta är väl när jag lämnade. Sista dagen då vi förlorade och åkte ut. Jag gjorde någon intervju efteråt och det stockade sig rejält, det var inget kul”
”SM-gulden är lätt att säga som de bästa men säsongen 2005-2006 är ändå väldigt speciell. Det var då jag kom in på ett bananskal i laget och jag fick spela mot Mora borta och gjorde poäng i första bytet. Hela säsongen var speciell. Det gick dåligt som fan sen knäppte Jörgen, ”Totto”, ”Matte”, ”Högga” och ”Norda” på en knapp och efter det var det helt makalöst. De var så bra att det var löjligt. Förvandlingen från att spela ganska dåligt till att knappt kunna förlora var sjuk. Det var då vi vände mot HV i sista semifinalen och sen vann guldet i finalen mot Frölunda”
...året i Rapperswil
”Ska man spela någonstans i Schweiz är ”Rappi” toppstället. En liten stad med 20-30 minuter in till Zürich, tio minuter till bergen och några minuter till sjön. Det är ett grymt bra ställe.”
...livet utanför hockeyn
”Vad gör jag? Kollar mycket bilar, pratar och surrar. Jag och Nygren umgås en del och åker runt och kikar lite. Vad vi kikar på? Tja, vi åker hit och dit. På sommaren blir det ut på sjön en del och så följer jag en del motorsport, det intresset har blivit större och större. Jag brukar kolla på folkrace, rally och rallycross.”
...vikten av att få en bra start i SHL
”Det har ju gått dåligt några år och som ”Sammen” har sagt är det bra att ha med sig en buffert när det kommer en tyngre period. Men tänk om vi inte får en bra start, vad händer då? Vi kan ju inte bara lägga oss ner och dö om vi inte vinner de två, tre första matcherna.
...att göra Löfbergs Arena till en borg igen
”Det har vi pratat en del om. Det ska vara riktigt jobbigt att komma hit, som det var förr, Motståndarna ska ligga framför eget mål med fem man och försvara sig i 60 minuter”.
...de tuffaste guldkonkurrenterna
”Skellefteå är bra, Frölunda tror jag blir giftiga. Växjö får leva med favoritskapet efter guldet och Linköping har imponerat. Det blir tufft men jag skulle inte byta ut mitt lag mot något annat”.