Om motsatsen till naiv är cynisk är jag gärna naiv. Om motsatsen till präktig är opålitlig, trolös och falsk är jag gärna präktig.
Invandringsdebatten har förändrat språket. Ord som ”god” och ”godhet” har blivit skällsord som slängs efter den som försvarar asylrätten och hävdar alla människors lika värde.
Vi anklagas för att vara självgoda hycklare eller inskränkta ”politiskt korrekta” fantaster. Vi inom så kallade ”PK-media” står vid skampålen på Axpixlat, Fria tider och andra främlingsfientliga sajter. Men de verkliga hycklarna är väl de som sänkt skatterna med 140 miljarder kronor och sedan klagar på att invandringen kostar för mycket.
Per Svensson konstaterar i en krönika i Sydsvenskan (9/11) att det är motsägelsefullt att det i hög grad är ”Sverigevänner” som mår illa av den goda viljan. Han frågar vilket Sverige det är de vill vara vänner med, och fortsätter:
”Det Sverige jag själv vuxit upp i och älskar är ju på djupet format och präglat av gestalter som uppenbarligen gör dessa 'Sverigevänner' spyfärdiga: Emil i Lönneberga, Madicken och hennes familj, Skorpan Lejonhjärta, Bamse, Fantomen och Karl-Bertil Jonsson. Godhetshatarnas föredöme tycks istället vara Karl Bertils pappa Tyko, han som tar för givet att den som ger bort något frivilligt måste vara kommunist.”
Ja, tänk hur det kan bli. Det borde vara som Bamse säger: Att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll. Det borde gälla inte bara seriefigurer, utan också nationer. Som Tyskland och Sverige uppträder just nu.
Det borde vara som Karl-Bertil Jonsson säger: Att den som har mycket borde dela med sig till dem som inget har. Som Sverige under Stefan Löfvens ledning gör.
Det frivilliga ideella arbetet är en viktig del av det svenska samhället. Vi engagerar oss för att göra saker tillsammans och det är något vi bör värna. Därför är det positivt med manifestationer, insamlingar och upprop.
Idealism kan inte vara fult, och initiativen som tas i Rätan, Karlstad, Stockholm och München sprider glädje och hopp. De bör hyllas och inte hånas.
Åsikterna om migration och integration går minst sagt isär i Sverige och Europa. Polariseringen ökar och tonläget höjs. Och ja, det går bra att vara kritisk till Sveriges integrationspolitik utan att behöva stämplas som rasist. Det finns svåra, men inte olösliga problem kring bostäder, utbildning och jobb.
Men kan vi inte vara överens om att engagemanget för de flyktingar som kommer hit är något gott? Och att det är fullt legitimt och högst rimligt att tidningar skriver om denna humanism.
Det betyder inte att vi avstår från de kritiska granskningarna. Det uppdraget har vi alltid.