Inte mig emot. Jag uppskattar lugnet. Varje gång jag återvänder till Värmland, finner jag min väg till monumentets fot tillsammans med en bok eller en kopp kaffe. Har jag tur ligger mobiltelefonen kvarglömd på hotellet, och jag är helt avskärmad (!) från omvärlden.
Just den här gången är jag det med Harry Martinsons ”Aniara”, ett läs som jag har skjutit upp i tio år nu. Kanske är det språket som avskräckt mig. Diktverket, som utspelar sig på ett rymdskepp som kommit ur kurs och färdas längre och längre in i enslig, becksvart, oändlig rymd, är skrivet på vers och innehåller knäppa ord som ”goldondern” och ”yurgen”.
Jag läser en stund, tills jag kommer till följande:
”Den tomma och sterila rymden skrämmer./Glasartad är dess blick som omger oss/och stjärnsystemen stå orörligt stilla/i skeppets runda fönster av kristall.”
Happ. Dåså.
Boken hamnar i ryggsäcken igen. Mer isoleringskänsla pallar jag inte. Om det var Martinson eller Stora torget som slutligen knäckte mig är omöjligt att avgöra.
Tankarna sätts i rullning. Hur ska egentligen dårarna som väljs ut till Mars One klara pärsen? Projektet som går ut på att skicka en grupp människor till den röda planeten med uppdraget att starta en koloni – utan möjlighet att någonsin återvända hem. Finansieringen ska delvis ske genom att resenärernas tillvaro i kolonin sänds ut till jordens tv-tittare i dokusåpeformat.
– Jag har alltid velat åka till rymden. Och att det är för evigt gör ju saken ännu bättre. Maximerad lycka, säger Ryan MacDonald, en av kandidaterna, till BBC.
Det är förstås bara en gissning från min sida, men jag tror inte att Ryan MacDonald någonsin har läst Harry Martinsons sorgliga rymdepos ”Aniara” på ett ödsligt, värmländskt torg en småruggig höstdag.
Om Mars One alls genomförs, kommer vår inneboende längtan efter mänsklig närhet att förvandla det till en flopp. Behovet av andra människor kan omöjligen tillfredsställas av en trupp på tjugo personer vi inte själva har valt. Minns skolåren! Tänk om man inte gillar någon i sällskapet? Tänk om man blir mobbad?
Dessutom bäddar tv-aspekten för ett misslyckande. Föreställ er bara: Programmet marknadsförs i flera år före premiären som en våt dröm för alla vetenskaps- och filosofiintresserade. En resa ut i det okända. Det ultimata äventyret!
Tio minuter av första avsnittet passerar. Sedan fem till. Upplägget känns märkligt bekant, och tittarna börjar snart att bläddra på sina telefoner istället för att hänga med i handlingen.
Samtalet som förs på Marskolonin går ungefär såhär:
”Asså, ja ’kan inte fatta att du snackade skit om Patricia bakom hennes back!”
”Vaddå då? Hon e ju fakkin falsk, de’ vet du!”
Första steget i reklam-tv:s plan att erövra universum har tagits. Allt vi kan göra är att be för invånarna på Merkurius, att de hinner fly innan Filip och Fredrik, Ernst och Malou kommer.