De har överlevt en livsfarlig tröskel. Nu väntar de. Får de ens försöka passera nästa?
Färjeturen från Bodrum till Kos tar ganska precis en timme, en komfortabel resa i bekväma stolar, om man har pass och kommer från rätt land, vill säga. För syrier, afghaner, pakistanier, afrikanska flyktingar är det lika omöjligt att borda färjan som att åka till månen i en Opel. Det enda alternativet blir nattliga färder i bräckliga båtar över ett vatten som är ökänt för sina förrädiska underströmmar och virvlande vindar. Ute på öppet vatten blir det tydligt, även mitt på blanka förmiddagen och i en 50-meters färja. Det gungar och kränger.
Efter dubbla och trippla säkerhets- och passkontroller angör vi Europa - eller kanske ska vi säga Europas förstukvist. Första anhalten blir det ruckel till hotell några kilometer norrut från huvudorten Kos där hundratals flyktingar spenderar sin tid på turistön. De flesta kommer från andra länder än Syrien, vars flyende invånare fått lite av en förtur när det gäller vidare passage till Aten och sedermera övriga Europa.
20-årige Eva Mbuy flydde det blodiga kriget i Kongo Kinshasa. Han visar oss palmlövhyddan med madrasser på marken som han delar med sju andra afrikaner.
– Hotellet är helt fullt, vi måste bo här ute på gården. Det är väldigt illa. Inga toaletter, inget dricksvatten.
När han får frågan om båtresan över från Bodrum skrynklar han ihop ansiktet. Sätter upp händerna.
– Jag har aldrig i mitt liv känt mig så rädd…jag kan inte tala om det. Det går inte att förklara.
33-årige läraren Said Afzel från Khyber, Pakistan, har haft lite mer tur. I det som skulle ha varit personalbostäder bakom hotellet har han kunnat ordna en marginellt bekvämare sovplats. På vägen dit travar vi över sopor, gamla vattenflaskor, förbi en man som lagar mat över öppen eld.
Han berättar om ett misslyckat försök att ta sig genom skogen från Turkiet till Bulgarien.
– Åtta timmar i djungeln, förgäves. Polisen väntade. Vi hamnade i Turkiet igen. Jag var med och rodde över från Bodrum, en hemsk resa. Jag vet att det drunknade människor samma natt.
Han tystnar och tar sats igen:
– Varför inte ge oss en säker väg till Europa? Jag, de andra här, många fler kommer ändå att försöka och försöka igen. Om vi hade kunnat stanna hade vi förstås gjort det. Men vi har inget val. Varför kan inte politikerna förstå det?
Inne i själva Kos blir kontrasterna än mer påtagliga. Staden surrar å ena sidan av turistisk aktivitet, vilar å andra sidan i en sorts otålig ingenmansland-atmosfär. Inom några få meters avstånd på sina håll.
I en passage vid det gamla medeltidsfortet i hamnen har ett 100-tal tält slagits upp i skuggan från murarna och trädkronorna. Kläder har hängts upp på tork. Män, kvinnor och barn samtalar lågmält. Två tjejer med västeuropeiskt utseende stannar till och delar ut några t-tröjor till en familj. De tar emot och tackar, medan turister fotograferar det improviserade lägret från en överliggande gångbro.
Alldeles intill ligger det gamla polishus där de grekiska myndigheterna upprättat administrativt center. Hundratals flyktingar har samlats för att vänta utanför på sin tur. Några har väntat i veckor.
– Vi kom över för två veckor sedan, polisen säger att är vi inte syrier får vi vänta, säger 25-årige iraniern Farzin Moradi som jobbade som dykare innan han måste fly.
– Vi är kristna, det innebär stora problem i Iran. Men det här är också hemskt. Vi har inga toaletter, inga pengar. Två kvinnor här borta är gravida men det finns inga läkare.
FN har via sitt flyktingorgan UNHCR försökt sätta press på grekiska myndigheter att ordna bättre förutsättningar för de tusentals och åter tusentals flyktingar som anländer till Kos och de övriga öarna nära den turkiska kusten. Men än så länge utan framgång. Den krisande grekiska ekonomin är en faktor. Rädslan för hur det ska påverka turismen en annan.
Flera gånger de senaste månaderna har bråk uppstått på Kos, bland annat i mitten av augusti då 2 500 desperata flyktingar som hänvisats till en idrottsanläggning protesterade mot de bistra förhållandena. Även kvällen innan vårt besök utbröt ett mindre upplopp, får vi höra.
– Min bror fick sin arm bruten. Jag blev piskad över ryggen. Ni måste berätta för världen, säger en förtvivlad pakistansk man.
En syriansk familj som slagit upp sitt tält bland många andra vid kajkanten sitter och tittar ut över det sydegeiska sundet, där Turkiet framstår som bedrägligt närbeläget. Yngsta sonen Miran, 1,5 år, sover tryggt på sin filt efter en minst sagt vansklig färd. Deras engelska är inte bra men pojkens kusin, 18-årige Adel Shker, knappar intensivt på sin spruckna Iphone. Till slut räcker han över den.
Via Google translate får vi deras historia:
– Vi åkte från Syrien via Libanon till Tripoli i Libyen. Därifrån tog vi båt till Turkotric i Turkiet, och till slut kom vi till Bodrum. Vi åkte över med en människosmugglare på en uppblåsbar båt, 47 personer varav två kvinnor och två barn. Vi var rädda för våra liv. Nu har vi varit här åtta dagar. Resan är inte slut än. Jag vill till Tyskland eller Holland. Jag vill ha en framtid.
Sen eftermiddag vid färjeläget. Intrycken snurrar i våra huvuden som vi pustar ut över varsin kaffekopp vid caféet med utsikt över hamnen. Fortet som uppfördes av Malteserorden på 1300-talet tornar upp sig över oss, med flyktingarnas tvåmanstält utspridda kring de imposanta stenmurarna.
Tre unga män, möjligen syrier, sitter och betraktar de förbipasserande. Deras ansikten neutrala, nollställda. Plötsligt förbyts det milda sorlet från cafégästerna mot ett vilt skrän.
En turbåt passerar förbi mot hamnens inre regioner, med ett 100-tal stojande och vinkande turister på soldäcket. Fartygets högtalare vräker ut DJ Ötzis röst över nejden.
– HEEEEY! HEEY BABY! OH! AH! I WANNA KNOOOW IF YOU´LL BE MY GIRL!
Jag tittar mot männen igen.
Deras ansiktsuttryck har inte förändrats.