-----

Film: SÅ OCK PÅ JORDEN

Regi: Kay Pollak

Med, bland annat: Frida Hallgren, Jakob Oftebro, Lennart Jähkel

Betyg: X

-----

Under 70-talet (eller 80-talet?) hade Kay Pollak en programserie på SVT där han i varje avsnitt bjöd in en ung människa. Sedan satt de två och samtalade om livet, om känslor och hur det är att vara ung.

Rakt upp ner. Pollak lyssnade, ställde någon fråga. Ibland satt de och grät tillsammans. Det var naket, hudnära och ärligt. Fantastisk ungdoms-tv helt enkelt.

Den där respektfyllda nyfikenheten på barn och ungdomar dök även upp i Pollaks filmer. Elvis! Elvis! och Barnens ö till exempel.

Jag älskade dem också. För att de kändes så uppriktiga i sitt tilltal.

Tematiken från SVT-serien och ungdomsfilmerna har följt med i Pollaks fortsatta filmkarriär. Det är frågor som rör makt och förtryck, svek, sökandet efter närhet, kärlek och självkänsla.

Allt kulminerade med Så som i himmelen från 2004. Ett känslodrama med en tro på dig själv-mentalitet som effektiv berättarmotor.

Nu kommer uppföljaren Så ock på jorden (2 tim 14 min). Skulle jag sammanfatta något av vad den innehåller så är det följande: Personer som skrattar, folk som gråter och människor som blir förbannade. Här finns en frejdig dansbandskonsert, en kvinna som ska föda och hetsig bilfärd i snöstorm. Det är kvinnomisshandel, försmådda män och repliken Du ska inte tro att du är nått! Som topping finns här även en full präst som tappat tron.

Allt detta finns med i Kay Pollaks nya film. Under de första 10 minuterna. Sedan fylls det bara på. Berättarkranen flödar och vi bjuds på en bipolär känslostorm som saknar alla gränser. Kommer du ihåg när Tom Cruise stod och hoppade i Oprah Winfreys soffa? Så ock på jorden är svensk films emotionella motsvarighet till detta tv-ögonblick. Känslorna är all over the place. Hela tiden.

Det kan inte vara lätt att som skådespelare hantera detta manus. Bäst klarar sig Frida Hallgren som återvänder i rollen som Lena. Förutom att karaktären är nybliven mamma så tar hon på sig att sätta upp en tv-sänd jubileumskonsert av Händels oratorium Messias. Mot sig har hon jantelagen (Du ska inte tro du är nått upprepas som ett mantra i dialogen), en storstadsstöddig kantor (Thomas Hanzon), en kolerisk Björn Granath samt Kay Pollak. En Pollak som har så mycket att säga i filmen att varje scen blir som på liv och död. Det blir ytterligheter ställda mot varandra: glädje och sorg, skratt och tårar, motgång och medgång. Allt känns antingen eller och mitt i stormen försvinner själva berättelsen.

De många klyschorna, såpoperasentimentaliteten och överspelet värdigt en pilsnerfilm förbättrar inte heller filmen som helhet kan jag ödmjukt tillägga.