Konstnären Stefan Lindqvist som ursprungligen är från Munkfors utforskar minnesbilder när han målar och låter dem ta honom med på en resa.

Utanför ingången till Lars Lerin Sandgrund lyser färgsprakande graffiti på en temporär vägg där det byggs. Gästutställningen inne i lokalen är dess motsats, målningarna är ofta svartvita, de större oljemålningarna går i vaga färger.

Nästan lika vag är Stefan Lindqvist när han ska beskriva utställningen som saknar titel, likaså hans målningar.

– Det handlar om en upplevelse inför vad man ser, inte vad jag säger. På det sättet är det en tyst utställning.

Han berättar roat att en journalist en gång skrev: ”jag blev besviken direkt när jag kom in”, om en av hans utställningar. Så den som förväntar sig en överrumplande upplevelse vid första ögonkastet kanske får mer ut av att stanna utanför. Stefan hoppas däremot att besökarna ger bilderna den tid de behöver.

– Det börjar nästan alltid på kudden, innan jag ska somna får jag minnesbilder i ett slags drömtillstånd. Sedan blir det en lång process från det.

Ibland återser han platsen som han minns, men själva minnet är utgångspunkten, sedan handlar det om vad som sker när han arbetar vid duken eller pappret.

– Förlagan är ytterst vag. Arbetet sker direkt på duken, de är målade pang på. Jag vill se vad det blir, för mig är det helt avgörande, annars skulle det inte vara intressant längre.

Bilderna föreställer främst natur, något litet självporträtt, på en större bild syns ett par ­händer.

– Det är privata bilder som rymmer en historia. Jag vill nästan se det som att bilderna är pusselbitar till en större bild som jag inte kan se. Man brukar tala om det sublima i en konstupplevelse och jag kan inte tänka mig ett bättre ord för att beskriva vad jag gör. Jag söker det i mitt måleri och min inspiration kommer från naturen.

En av de större målningarna föreställer en fors.

– Det är forsen i Munkfors, såklart. Det är en knäpp idé att måla en fors, men jag fick till det bättre än vad jag räknat med.

Forsen, som han minns som något mycket skrämmande från barndomen framstod som betydligt mindre när han återsåg den senare i livet. På golvet står en låda med inramade fotografier som inte fick plats i utställningen av samma anledning.

– Jag har en tendens att minnas saker som större än vad de är. Platserna från mina minnen är inte lika storslagna i verkligheten. Det är häftigare att följa dem i det konstnärliga arbetet, och se vart de leder, säger Stefan Lindqvist.

Vernissagen i dag, lördag,pågår 11-16.