Västanåprofilen Jakob Hultcrantz Hansson har alltid haft nära till gråt.

Som ung kille tyckte han det var jobbigt men som skådespelare lärde han sig att kontrollera och använda sin känslighet.

Jakob Hultcrantz Hansson skämdes, tyckte det var så jäkla pinsamt. Han var med kompisarna på bio och såg E.T. och kunde inte hjälpa det, han började gråta.

– Det var skitjobbigt, sån ville man ju inte vara när man var 15 år och gick på bio med kompisarna. Många killar lär sig att svälja undan det där för det är en känsla man inte ska ha. Men det måste ju ut på något sätt och känslorna kan göras om till andra typer av känslor.

Till slut började han själv göra så och vet därför vilket stort arbete som krävs för att trycka undan känslorna.

– Och risken när man inte får vara ledsen är att man lätt blir arg istället.

Att samtalet glidit in på sorg och ilska har sin förklaring. I SVT:s kommande serie ”Mattemorden” spelar Jakob Hultcrantz Hansson en man som har blivit expert på att förtränga sina känslor. Det alkoholiserade mattegeniet Ronnie, även kallad ”Professorn” i småstaden där han bor, är i 50-årsåldern. Han har fortfarande inte hämtat sig från det att hans fru lämnade honom med deras nyfödda dotter för många år sedan. Men plötsligt knackar dottern på hemma hos honom och vill ta upp kontakten. Ronnie bestämmer sig för att bli nykter.

I samma veva begås ett brutalt mord på orten, en kvinna hittas hängd på biografen och på bioduken bakom finns en ledtråd i form av en matematisk ekvation. En kommissarie ber Ronnie om hjälp men han vill fokusera på den nyetablerade relationen med sin dotter.

Men samma kväll halkar han dit igen, åker fast för fyllekörning. Samma kommissarie ger honom ett val, hjälp mig med ekvationen eller åk i fängelse.

– Ronnie är en man som lägger mycket skuld på sig själv för sina tillkortakommanden i livet. Det där är ju en sak man kan känna igen sig i, vi dömer oss själva ganska hårt. Att dricka alkohol är hans sätt att döva det där, att fly undan det han inte vill se hos sig själv. När dottern dyker upp känner han att han får en ny chans i livet.

”Mattemorden” var från början tänkt att enbart sändas i UR – med det pedagogiska syftet att få människor att intressera sig mer för matte.

– Det behövs mer kunskap om det ämnet i samhället. Många säger ”jag hatar matte” och ju mer folk säger det desto mer slås det fast. Det här är ett försök att få folk att se att det kan vara kul. I serien finns det en massa exempel på spännande sätt som matematik kan användas på, säger Jakob Hultcrantz Hansson.

• Hur är det med dina egna mattekunskaper?

– Det råkar vara så att det var ett av mina starkaste ämnen i skolan. Jag hade inga jättehöga betyg överlag men en femma i matte hade jag när jag gick ut gymnasiet. Jag har alltid haft lätt för logiska resonemang.

Serien kommer nu även att sändas på bästa sändningstid i SVT 1, med start på onsdag klockan 21.30. Även om handlingen tycks läskig så beskriver Jakob Hultcrantz Hansson ”Mattemorden” som humoristisk, lika mycket thriller som dramakomedi.

– Vi är duktiga på crime i Sverige, kanske beror det på att vi blandar in så mycket drama?

• Hur närmade du dig karaktären Ronnie?

– Som med alla typer av roller måste man försöka förstå den karaktär man ska porträttera. Jag tror att varje människa handlar fullkomligt logiskt utifrån den situation han eller hon befinner sig i. Som skådis gäller det att ställa sig frågan: ”Hur tänker den här personen?” Det är det största jobbet. Om man själv inte varit med om något riktigt traumatiskt kan det vara svårt att föreställa sig hur livet kan slås sönder och samman för en människa men jag tror ändå att alla har varit med om saker som påminner om det. Alla har varit i lägen när man känt en stor förtvivlan och rädsla, ett tillkortakommande.

Det fanns en speciell person som inspirerade Jakob Hultcrantz Hansson så pass mycket att han ville bli skådespelare.

– Min farmor var en himla fin berättare. Hon kunde levandegöra berättelser på ett sätt så att jag blev väldigt berörd och kunde förstå mycket om hennes liv. Hon är fortfarande den största förebild jag har som berättare och mitt behov och min vilja att beröra andra människor startade där. Det var fantastiskt att vara i de världarna som hon kunde skapa, jag ville också kunna skapa sådana världar. Jag har alltid tyckt om att leka och som skådespelare gäller det att våga släppa taget och leka på riktigt. Om man hela tiden ska visa folk att något är på låtsas, då funkar det ju inte.

”Mattemorden” spelades in i Arvika förra sommaren och är till stor del en värmländsk produktion. Region Värmland gick exempelvis in med 400 000 kronor till produktionen.

– Oftast när jag spelar in något så är det en bit hemifrån, som nu när jag är i Kiruna och spelar in en serie. Att spela in i Arvika var fantastiskt eftersom jag själv bor i Sunne. Dessutom gillar jag när landsbygden porträtteras, det är inte så ofta serier utspelar sig i små samhällen.

För värmlänningarna förknippas Jakob Hultcrantz Hansson mest med Västanå teater. Han har varit anställd där sedan 1999 och gjort otaliga roller – ofta huvudroller.

– Västanå teater håller alltid den konstnärliga fanan högt och jag har träffat många människor där genom åren som har påverkat mig mycket. Leif Stinnerbom är en jättestor del av vem jag är som skådespelare i dag. Han är ju inte skådis själv utan kommer från ett helt annat håll. Han har alltid tyckt det är viktigt att kunna utgå från musiken när man spelar, att ha en utåtvänd spelstil och se folk i ögonen. Personligen vill jag aldrig göra avkall på det inre livet som en skådespelare måste känna, jag har vägrat släppa det även om jag måste lyssna på musiken och kanske dansa tretakt samtidigt. Därför har jag alltid tränat på dansen tills den sitter i ryggmärgen, det ska vara som att köra bil. Jag tror inte att jag hade pressat mig så långt om jag inte hade fått den hjälpen som Leif har kunnat ge.

Jakob Hultcrantz Hansson beskriver skillnaden mellan att uppträda med Västanå på vinterhalvåret och sommaren.

– På vintern gör vi produktioner där vi är extremt nära publiken. 100 personer kan sitta i vårt turnétält och vi är aldrig längre än fyra och en halv meter ifrån de som sitter längst bak. I Berättarladan är det däremot extrema avstånd och jättemycket luft. Där är 20 meter i takhöjd och scenen är 18 meter bred. I salongen får det plats 500 personer och det är ofta fullsatt. Jag har lärt mig otroligt mycket på Västanå.

Så hur lärde sig då Jakob att bättre kontrollera sin känsliga sida? Han minns ett avgörande tillfälle väldigt tydligt.

– Jag satt återigen på bio när jag kände att jag höll på att börja gråta. Då tänkte jag: ”Om jag nån gång ska spela en kall jäkel som inte får börja gråta, hur ska jag göra då?” Jag testade att slappna av, slutade försöka hålla emot. Det som hände då var att gråten inte triggades. Då förstod jag att ju mer man håller emot desto större blir behovet av tårarna. Det är som när man absolut inte får skratta, då kan man ju ge sig fan på att det bara brister. Man skrattar så man kiknar.

Text: Erik Segerpalm

”Ronnie är en man som lägger mycket skuld på sig själv för sina tillkortakommanden i livet. Det där är ju en sak man kan känna igen sig i, vi dömer oss själva ganska hårt. Att dricka alkohol är hans sätt att döva det där, att fly undan det han inte vill se hos sig själv”, säger Jakob Hultcrantz Hansson om sin roll.