Fälten blommar vita i augustisolen runt Råglanda gård utanför Molkom. En torr sommar som denna trivs bovetet, och skörden ser ut att kunna landa på drygt 260 ton. Anders Nilsson odlar bovete på cirka 70 hektar, sen har han runt tio till som odlar åt honom för att skörden ska räcka.

– Det bästa med bovete är att man kan vara en rätt dålig bonde och ändå lyckas, den är ganska enkel att odla här uppe, det trivs näringsfattigt och har inga sjukdomar.

Wermlands bovete har i dag cirka 2600 kunder runt om i Sverige och nya rullar in. Ett företag har nyss hört av sig för att köpa 20 ton till att göra flingor av och snart kommer de leverera till grossistföretaget Skafferi Värmland som säljer vidare till dagligvaruhandeln.

– Jag känner inget behov av att öka, men det kommer ju nya ordrar och då är det bara att köra på. Folk är intresserade och vi har riktigt bra grejer alltså. Det är väldigt skillnad på det här och det importerade, mer näring och bättre smak.

Skillnaden i produkterna menar Anders Nilsson handlar om att han låter boveten mogna innan skörd, medan mycket av det som importeras skördas grönt. Problemet med att skörda sent på hösten kan vara det dåliga vädret, att maskinerna fastnar i leran och att fröna blir svåra att torka.

Utöver vanligt bovete odlar han det så kallade tatariska bovetet, en sort som inte odlats i Sverige sedan Linnés tid menar Anders Nilsson.

– Han försökte införa det i Sverige, men det slog aldrig. Det har lite av en annan smak, lite bittermandel, och så har det tatariska bovetet ungefär 50 procent mer av det antiinflammatoriska ämnet rutin än vanligt bovete. Däremot är fröet så litet och svårskalat att mycket av den skörden inte går att sälja i slutändan, men det ger vi till korna, de kommer och ska ha bovete varje morgon.

2007 flyttade Anders Nilsson till gården i Molkom, då hade han bott i Kanada i 25 år med fru och tre barn. Där bedrev han djurhållning med 500 hjortar och testade lite olika odlingar. Eftersom bovete där ansågs vara en hörnsten i ekologisk odling ville han testa om det gick att odla lika bra i Sverige. Än i dag är det nog få svenskar som sett ett bovetefält och när Anders blev först i Norden med att odla bovete kommersiellt, möttes han av många frågande blickar.

– För tio år sedan visste ju ingen här vad det var, man trodde jag var galen, folk undrade om jag hade hela gärdena fulla i ogräs, säger han

Även om situationen ser ljus ut i dag, har de stött på problem under åren. Det svåraste var att bygga en lämplig anläggning för att skala bovetet.

– Vi kämpade med det där i fem år, det var riktigt besvärligt, och enbart ett fåtal kvarnar i Europa kunde skala bovete.

Anders Nilsson har en maskiningenjörsutbildning i botten och nu har han ändå fått skalningen att fungera, med en kapacitet på ett halvt ton i timmen behöver de inte skala mer än några timmar i veckan. Packar gör de förhand, i två- och tjugokilospåsar, men även det ska ändras till viss del. Ute i ena byggnaden står nämligen en ny packmaskin som till våren kommer packa halvkilospåsar.

– Vi skulle inte kunna konkurrera med priserna om någon annan skötte packningen, så vi har hela processen här.

Maler gör de i Skottlanda kvarn i Kristinehamn, men de har köpt en egen kvarn från Skövde som så småningom ska flyttas till gården så att de kan mala en del själva. Boveteskalet används till strö åt djuren eller säljs till stoppning i bland annat yogakuddar.

Med en ny silo går det snart går att lagra 600 ton bovete på gården, men kapaciteten menar Anders Nilsson kan bli hur stor som helst.

– Vi får se vart det här tar vägen, jag är ju pensionär, men det här är så jädrans roligt, säger han och nämner ändå att två av hans barn visat intresse för att driva gården vidare.

Bovetet kommer ursprungligen från Asien och är släkt med rabarber. Omnämndes i svensk litteratur första gången på 1600-talet. Fröna används för att göra mjöl eller gryn, men trots namnet är det inget sädesslag och är helt glutenfritt. Bovete fungerar bra att odla på näringsfattiga marker och är dessutom en av de få växter som binder fosfor i marken.