Evah Åberg var sju år när hon fick sin första panikångestattack. I sin blogg beskriver hon känslan av ångest som nästintill fysisk, som rödbränd hud.
"Du kan inte ligga ned, du kan inte gå, du kan inte sitta för smärtan är för stor. Så skulle jag beskriva ångest, men då är det inte min hud som bränner, det är insidan, min själ. Skillnaden är att det inte finns en kylande salva jag kan ha på min själ för att den ska sluta bränna. Det hjälper inte att badda själen med en svalkande trasa så att den röda brännande känslan lägger sig, det är mer komplicerat än så."
Evah lider av generaliserat ångestsyndrom, GAD. Medan många andra ångestsyndrom är kopplade till specifika situationer eller föremål, handlar GAD om att man dagligen plågas av ångest och återkommande orostankar.
– Jag vet själv inte alla gånger vad det är som sitter och trycker. Ibland kommer det utan anledning och jag kan oroa mig för i princip allt, säger Evah.
Den kan också utlösas av stressiga situationer. Till exempel att köra bil från Grums till Karlstad och hitta en parkeringsplats mitt i lunchrusningen utanför Värmlands museum.
– En sådan situation kan ge mig väldigt mycket ångest. Även om säkert många kan känna obehag inför samma sak så är det värre för någon som har GAD.
– Ja, och det gör att jag känner mig lite stolt. Många gånger har jag lust att avboka saker, och det gör jag, för att jag inte känner att jag klarar av dem.
Trots att hennes ångest kommer och går jobbar Evah som personlig assistent. Känslan av att vara behövd tror hon är viktigt.
– När man jobbar har man ju inte alltid tid att tänka så mycket. Jag försöker också distrahera mig på andra sätt genom att till exempel kolla på Youtube-klipp, lyssna på poddar och läsa.
Men i bland är oroskänslan henne övermäktig.
– Vissa dagar är det väldigt svårt att göra saker, allt från att ta sig upp ur sängen, borsta tänderna eller ta ut soporna. När ångesten finns där måste man bråka med den hela tiden, det är ett krig mot mig själv, och då finns inte mycket energi kvar till annat.
Även om hon upplever att tabut kring psykisk ohälsa börjar luckras upp, lever fortfarande en del missuppfattningar kvar. Till exempel att det bara handlar om att "rycka upp sig".
– Hade det varit så enkelt hade jag gjort det och inte varit sjuk i 19 år. En sådan sak kan vara svår att få arbetsgivare att förstå.
Striden för att få sin sjukdom tagen på allvar går tillbaka till skoltiden. Hennes höga krav på sig själv och den mobbing hon utsattes för ledde till att hon stannade hemma hela årskurs åtta och återvände först till nian.
– Jag tyckte att det var mycket enklare att säga att jag var förkyld eller magsjuk, det förstod folk. Ibland kunde jag nästan önska att något hemskt skulle hända, typ att någon familjemedlem skulle hamna på sjukhus för då skulle det ha funnits en anledning för mig att vara ledsen, säger Evah och tillägger:
– Inte för att jag själv ville vara ledsen utan för att folk tog hänsyn då till att jag mådde dåligt och hade förståelse.
Evah berättar att hon genom åren har haft tankar på att avsluta sitt eget liv. Men tankarna har aldrig lett till något försök.
– Jag kan fortfarande ha de tankarna ibland men jag har kommit till den punkten att det aldrig blir mer än så. Det är ju inte att man vill dö men vissa gånger vill man inte leva heller.
Hennes dagboksskrivande tog digital form när bloggarna gjorde entré för snart tio år sedan. Till en början handlade det mest om att skriva av sig, men ju mer hon gjorde det desto mer respons fick hon. Framför allt fick hon känna att hon inte är ensam om sin situation.
– Jag har aldrig varit särskilt social i riktiga livet men när jag hittade internet blev det mitt sätt att ta plats och synas på, där jag själv kan välja vad och hur mycket jag berättar. Mitt space, helt enkelt.
Intresset för frågor om jämställdhet och mobbing har lett till att hon också har blivit publicerad hos Nyheter24 och Aftonbladet.
– Jag tror att allt hör samman, ju mer orättvisor det finns desto mer psykisk ohälsa finns det.
Men hon anser att de anhörigas situation är en aspekt som ofta glöms bort i debatten.
– Många gånger blir man egoistisk när man mår psykiskt dåligt eftersom man måste fokusera på sig själv och då glöms de runtomkring bort. Jag tror att de måste få en chans att bli bättre informerade om vad som händer.
På så vis har också bloggen varit hjälpsam menar Evah. Ju mer hon har öppnat upp sig, desto bättre insyn har hennes familj fått.
– Vi har bra kontakt. De kan prata med mig när de tycker att det blir för jobbigt och jag kan prata med dem.
En relation som tog slut förra året blev en personlig vändpunkt för Evah.
– Då fick jag mer insikt om hur jag faktiskt fungerar och började läsa på ännu mer om sjukdomen. Även om jag upplever att jag har mer ångest nu kan jag hantera den på ett bättre sätt.
Drömmen är att kunna leva på sitt skrivande och på sikt skriva böcker och föreläsa.
– Jag vill verkligen kunna hjälpa andra och få utomstående att förstå vad sjukdomen innebär.