Penicillinets upptäckare Alexander Fleming varnade när han tog emot Nobelpriset i medicin 1945 för överanvändning av antibiotika och risken för framväxten av resistenta bakterier. Det går tyvärr inte att hävda att världen tog hans varning på allvar.
Antibiotika är en av 1900-talets viktigaste och värdefullaste upptäckter. Miljontals människors liv har räddats av medicinen. Tidigare dödliga sjukdomar har kunnat botas med hjälp av antibiotika.
Men nu har läget förändrats. Resistenta bakterier sprids över hela världen i ett rasande tempo. Urbaniseringen gör att vi bor tätare, globaliseringen att vi reser mycket mer.
Redan i dag dör minst 25 000 människor varje år i EU på grund av infektioner som borde ha kunnat botas med antibiotika om bakterierna inte hade blivit multiresistenta. Lika många beräknas dö i USA och i Thailand räknas dödsoffer till minst 38 000.
De resistenta bakterierna har blivit ett av de största globala hoten mot mänskligheten. Om inget görs kan inom en generation tio miljoner människor dö i infektioner som inte går att behandla – varje år.
Världshälsoorganisationen WHO arbetar med en handlingsplan och frågan har fått hög prioritet. Antibiotikaanvändningen måste regleras och minska.
Sverige är bland de bästa i klassen. Redan på 80-talet förbjöds antibiotika i svenskt djurfoder. EU följde efter 20 år senare, fler borde göra det. I dag får svenska djur minst antibiotika i hela EU. Ännu ett viktigt skäl för att välja svenskt, gärna ekologiskt, kött i butiken.
Den globala köttindustrin är en stor bov i dramat. Det är vansinne att två tredjedelar av antibiotikan ges till livsmedelsproducerande djur. De växer lite snabbare, men kortsiktiga vinster får inte gå före den långsiktiga överlevnaden för mänskligheten.
Användningen av antibiotika till människor varierar kraftigt mellan länderna. På många håll säljs antibiotika receptfritt, i andra länder skrivs alldeles för mycket ut av läkare.
Även här är Sverige framgångsrikt. Antibiotikaförskrivningen minskar, men det finns mer att göra. Till exempel är variationen stor mellan de olika landstingen.
Det behövs mer pengar till forskning för att få fram nya antibiotika, men framför allt krävs att alla länder gemensamt drar ner på användningen. Inom djuruppfödningen bör den helst upphöra, eller åtminstone minska drastiskt.
Den hotande katastrofen går att undvika, men det kräver internationellt samarbete och en stark politisk vilja. Läkemedelsföretagen och livsmedelsindustrin måste också ta sitt ansvar. Gör de det inte frivilligt måste de tvingas till det.