Då får nämligen Långbans gruv- och kulturby motta sin utmärkelse som Årets kulturminne 2017.

– Det blir roligt. Speciellt eftersom det går till Långban för integrationsprojektet som drevs här förra sommaren, säger Daniel Olsson, besöksmålsutvecklare på Värmlands museum.

Långbans gruv- och kulturby utgör tillsammans med von Echstedtska i Kila och Torsby Finnskogscentrum Värmlands museums tre filialer i länet och står nu i strålkastarljuset, inte bara för kulturminnesutmärkelsen, utan också för lanseringen av en digital guide som museet håller på och utvecklar tillsammans med Karlstads universitet och Vildmark Värmland.

– Den ska användas till hela museets verksamhet framöver, men vi börjar här i Långban, säger Daniel Olsson och visar i sin mobil hur korta filmer och ljudspår startar när han klickar på olika rubriker om Långban på museets webb.

Vi sitter inne i receptionsbyggnaden, som delvis byggts av slaggsten från gruvdriftens tid, och dricker en kopp kaffe. Daniel Olsson berättar att den digitala guiden är tänkt att bli ett komplement till de interaktiva sysslor som redan erbjuds i Långban. Som UV-lampan nere i hörnet av receptionen.

– Här kan man lysa på stenbitar och så framträder mineralerna i dem, säger Elin Höjd och visar med en bit rodomit där dolomitstråken i stenen lyser som lavaflöden.

Vid kassan vid dörren står två hinkar med släggor att låna för den som vill knacka sten. Långban är världskänt för sin mineralrikedom. Här finns cirka 300 av världens kända mineraler.

– Ett 70-tal av dem har hittats här först, säger Lilian Höjd, som också är guide på Långban.

– Och ett 20-tal av mineralerna finns bara här, fyller Elin Höjd i.

Det mest kända av de senare har fått sitt namn efter platsen och heter förstås – långbanit.

Lilian Höjd är född och uppvuxen i Långban men numer bosatt i Stockholm. Sedan många år återvänder hon till barndomsbyn där biografen fortfarande bär hennes pappas namn – Svens bio – för att vara guide under sommaren.

När människor frågar Lilian Höjd var hon kommer ifrån och hon svarar Långban får hon lite olika reaktioner.

– Några ser ut som frågetecken, andra tror att jag säger London, men så finns det de som säger ”det vet jag precis var det ligger” och då vet en att det är en riktig geolog en har framför sig, ler hon.

Det är framför allt de senare som söker sig till Långban som under i fjol sommar räknade in cirka 8 000 besökare. Men det är inte bara stenknackare och mineralletare som kommer hit.

– Det finns så många olika grejer att göra här som passar alla åldrar. Man kan åka hit och hitta roliga saker att göra när man är 5 år och när man är 85 år, säger Elin Höjd innan vi tar en tur runt området med ingången till första gruvschaktet nere bredvid riksvägen.

Rundturen fortsätter med mineral-, Monitor- och moderna-utställningsrummen i maskinhuset i sluttningen ovanför, skarnhögarna, gruvlavarna, hyttan, Svens bio och – förstås – gruvfogdebostaden där ingenjörs- och uppfinnarbröderna Nils och John Ericsson föddes.

– Rakt ut här, under sjön, 380 meter ner, går gruvans djupaste ort, säger Daniel Olsson och pekar ut över Hyttsjöns yta.

Ner i gruvorterna får dock inga besökare komma längre. Eller rättare sagt inga vanliga besökare.

– När gruvan lades ner 1972 så lämnade man alla maskiner och all utrustning där nere och stängde av pumparna så nu är alla gruvhålen vattenfyllda, berättar Daniel Olsson.

Därmed har Långban blivit ett mecka inte bara för de geologiskt intresserade mineralletarna – utan också för specialutbildade grottdykare. Filmer som de gör under sina dyk i gruvgångarna visas på skärm i cafét i receptionen.

Uppe på höjden, vid den stora ”Nya schaktets lave”, finns en liten informationstavla med en kopia av VF:s artikel från 1972 när gruvan stängde. Men också information om H V Tiberg som var disponent vid Långbansgruvan 1875-1913. Intill laven ligger en stor hög med fridlyst och inhägnat skarn och Tibergs hus som gjordes om till mineralmuseum med hans samlingar.

– Men det hålls låst numer, förutom vid guidning. Förre intendenten här på gruv- och kulturbyn berättade att det var rena Klondyke här när gruvan lades ner och folk plockade som de ville. Det försvann en del värdefulla mineraler då, berättar Daniel Olsson.