1969 mördades en liten flicka i Kalifornien utan att någon gärningsman kunde gripas. Tjugo år senare började en yngre kvinna vid namn Eileen Franklin, uppvuxen i samma område som mordoffret, att gå i psykoterapi för psykiska besvär. I sakta mak och efterhand allt mer detaljerat började Eileen minnas att hon som barn hade utsatts för sexuella övergrepp av sin egen far, inte bara en gång utan vid upprepade tillfällen. Efter ytterligare ett par terapiseanser erinrade hon sig dessutom att hon varit åsyna vittne till 1969-årsmordet på den lilla tösen i grannskapet – och att den skyldige också här var Eileens far…

Det blev domstolssak av det hela. Teknisk bevisning och andra vittnen saknades, men Eileen Franklins terapeut gick i god för att allt var i sin ordning och bekräftade att det rörde sig om autentiska minnen – låt vara tidigare ”förträngda minnen” – från hennes patients sida beträffande såväl mordet som det sexuella övervåldet. Följden blev att den åtalade förklarades skyldig och spärrades in.

Lyckligtvis återvann de ytterst ansvariga inom det kaliforniska rättsväsendet sans och vett och ogiltig-förklarade domen mot Eileens far. Men då hade den fängslade redan varit frihetsberövad i sju år.

I Sverige skrev dåvarande psykologidocenten Sven Å Christianson, numera professor, om fallet Eileen Franklin i sin bok Traumatiska minnen (Natur & Kultur 1994). Det aktuella textstycket återfinns på sid 111 och visar att Christianson trodde lika fullt och fast på Eileen (vars far alltjämt satt inlåst då boken kom ut) som hennes terapeut hade gjort.

Redan i den nyss nämnda utgåvan om traumatiska minnen passade Christianson på att skriva om sitt absoluta favoritämne här i livet – seriemördare (serial killers). På sida 289 presenterar han ett knippe tunga namn i denna makabra bransch, amerikaner mest, och han gör det med ett visst mått av sinnlig njutning.

Men först år 2010 gav professor Sven Å Christianson ut sitt egentliga storverk i genren – I huvudet på en seriemördare (Norstedts) – då med Thomas Quick som självklart paradexempel och trumfkort. Det är en närmast osannolikt spekulativ bok. Till övervägande del bygger den på de många intervjuer som Christianson under en följd av år gjorde med en svårt neddrogad och helt otillräknelig Quick/Bergwall på rättspsykiatriska kliniken i Säter. I den löpande texten skälls intervjuoffret konsekvent för mördare eller seriemördare – och så sent som i maj nu i år skrev Christianson på DN Debatt, understödd av sin kollega i rättshaverifacket Göran Lambertz, att Thomas Quick är skyldig till samtliga de åtta mord för vilka han en gång dömdes (och omsider frikändes i en segsliten och långdragen process).

Bevisningen mot Quick vill herrar Christianson och Lambertz än i dag karakterisera som vattentät!

Betecknande är att Christianson i sin 2010-årsbok låter gamle terränglöparen Olle Möller schavottera i ett kapitel med rubriken ”Svenska seriemördare”. Det är fullständigt befängt. Möller dömdes för att ha mördat 10-åriga Gerd Johansson i december 1939 men också för att, i juni 1959, ha bragt 34-åriga tvåbarnsmamman Ruth Lind från Fjugesta om livet. Han fälldes bägge gångerna mot sitt nekande och fick tjäna av långa fängelsestraff. Åtskilligt tyder i dag på att Möller var oskyldig såväl 1939 som 1959. I alla händelser är det obegripligt och djupt otillständigt att utpeka honom som seriemördare.

Annat är om möjligt ännu obegripligare. Redan på sidan 16, i en bok som innehåller nästan 500 sidor, formulerar sig Christianson helt skamlöst på följande sätt:

”… Fyraårige Kevin mördades 1998 i Arvika. Han hittades död en sommarkväll liggande på en lastpall i vassen vid strandkanten till Kyrkviken. Den döda kroppen bar spår av skador runt halsen och underlivet. Till en början utgick man från att skadorna var resultatet av ett sexuellt övergrepp. Men det var ingen pedofil eller några ungdomar som begått brottet. Mördarna var ett syskonpar på sju respektive fem år. Det var ingen lek som spårat ur. Bröderna hade jagat Kevin och när han hamnat på rygg hade de tryckt en pinne mot hans hals och sedan hållit kvar den tillräckligt länge för att Kevin skulle kvävas till döds. De hade också sparkat honom, bland annat i underlivet. Därefter hade bröderna ställt sig på Kevins hals då han låg hopkrupen, kanske för att försäkra sig om att han var död, kanske i triumf över vad de åstadkommit. De hade till sist släpat kroppen ner till strandkanten och lagt den på en lastpall i vassen för att dölja vad som hänt.”

Hur lille Kevin miste livet vet vi tyvärr inte. Dan Josefssons uppmärksammade tv-dokumentärer om fallet ger inget som helst stöd för professor Christiansons lika detaljerade som tvärsäkra version.

En huvudregel i all god vetenskap är att tvivla på det mesta och vara ytterst försiktig med kategoriska uttalanden. Men Christianson är inte den som tvivlar. Han ger alltid klara och otvetydiga besked – om Eileen Franklin, om Thomas Quick/Sture Bergwall, om Olle Möller, om fyraårige Kevins sista minuter i livet … och om seriemördarnas heta åstundan att uppfylla jorden.