Via Frankfurt. Mycket kan sägas om Frankfurts flygplats, men speciellt rolig är den inte. Det absolut bästa med den är i alla fall att den har ett flyg till Karlstad. Det är ju inte så många flygplatser som kan skryta med det längre.

Nåväl, eftersom jag varit utanför den sammanslutning som förkortas EU var jag tvungen att visa mitt pass för att liksom komma tillbaka in i unionen igen. Och ni vet hur det är på de där flygplatserna. Man delar in folk efter de som är med och de som inte är det. I EU alltså. Och trots att 46,8 % en gång i tiden röstade nej till att vara med så är ju vi svenskar det. Med alltså.

Alltså ställde jag mig i den kön.

Framför mig stod en familj med något mörkare hudfärg än min, något som ärligt talat inte är speciellt svårt att uppbringa. Detta var dock något som helt uppenbart upprörde den matrona som var satt, i dubbel bemärkelse, att hålla koll på kön.

– Bara EU-pass, bara EU-pass, skrek hon så högt så att jag både hörde och förstod efter fyra år med tyskalektioner för drygt tjugo år sen.

Det var på alla sätt och vis väldigt uppenbart att det inte var mig hon riktade sig till, trots att jag alltså både hörde och förstod.

Istället droppade familjen framför mig lite moloket iväg till en kö längre bort. En kö där de förstås fick ställa sig sist, trots att de alldeles nyss stått nästan först. I kön bredvid min, som också den var exklusiv för EU-medborgare, stod dock en mor och hennes tonårige son troget kvar. Trots sin något mörkare hudfärg och trots den tyska polismatronans allt längre och surare blickar.

Jag och tonårssonen kom fram till passluckorna bredvid varandra ungefär samtidigt. Ska jag vara helt ärlig så var han nog till och med lite före mig. Vi lämnade fram våra pass och min kontrollant tittade slött på min passbild där jag orakad och trött ser ut som en huligan. Och inte ler jag heller, för det får man ju inte. Men eftersom jag flugit hela natten såg jag förmodligen ut ungefär så i verkligheten också. Det kanske var därför vårt möte inte blev mer än femton sekunder långt innan han lika trött och slött lämnade mitt pass tillbaka och närmast nonchalant vinkade in mig i unionen.

Hans kollega i buren bredvid var där­emot långt mer vaken. Han hade ju gudbevars en färgad människa framför sig. Alltså vreds och vändes, böjdes och bändes, skannades och kontrollerades det pass han hade i handen. Kunde det verkligen vara okej att han, som ju satt i gluggen för EU-pass, skulle befatta sig med det här passet.

Som var utfärdat i ett EU-land. Till en EU-medborgare.

Exakt hur lång tid det tog för den tonårige och hans mor att komma igenom passkontrollen vet jag inte. Jag vet bara att jag ständigt ser sådant här hända. Och inte bara i Frankfurt.

Och frågan jag alltid ställer mig är densamma:

Vad gör det egentligen med en oskyldig människa att ständigt bli misstänkliggjord på det sättet?

Vad hade det gjort med mig?

Vad hade det gjort med dig?