Omaha från 2008 får äran att inleda denna sensommarkväll. Det har inte hunnit bli kyligt än, men om någon mot förmodan känt sig lite frusen i väntan på konsertstarten lär den stampvänliga inledningen råda bot på det. Energin är definitivt inte på sparlåga. Även efterföljande Tillsammans vi två levereras med en passion som får det att kännas som första gången. Men i själva verket är det långt från första gången.
Debuten kom 1975 med LP:n Vargmåne. I november året därpå spelade han sin första Karlstad-konsert. Då var skådeplatsen Sundstaaulan. Därmed hade den lokalen kanske varit en mer lämplig arena i samband med en jubileumsturné. Men eftersom Lundell oftast uppträtt i Mariebergsskogen känns valet ändå helt rätt. Han trivs ju dessutom bäst i öppna landskap. Likaså gör hans musik. De folkliga rocktonerna kommer mer till rätta på en scen där augustivinden sveper förbi än i en syrefattig aula. Känslan förstärks ytterligare då Lundell och hans eminenta band framför en behagligt varm version av Ut i kväll. Det är helt enkelt utomhus vi ska vara för den här upplevelsen.
Snön faller och vi med den får ett bemötande som fäster leenden på scengestalternas läppar. Ljudstyrkan i jublen är omöjlig att mäta. Vi rör oss någonstans utanför skalan.
Folk dansar i mittgången hela vägen ned till scenkanten. Lundell konstaterar lite skämtsamt att de som en gång i tiden var pojkarna längst fram nu är gubbarna längst fram. Som en förlängning av kommentaren sjunger han: Sextisju, sextisju, vart har du tagit vägen nu? Det blir en av kvällens mest intensiva nummer.
En svettpärla rinner ned över Lundells högra ögonlock. Det är det närmsta vi kommer till en tår. Han må vara lika berörd av tiden som oss alla, men han skrattar den hellre i ansiktet än att gråta inför den. Med det stöd han har från publiken är det dock svårt att falla isär. Han är helt omsluten av applåder. Publiken bildar ett membran runt den pulserande kärnan.
När jag kysser havet slår ned som en sten och skapar en massiv allsångsvåg som sköljer över scenen. Det råder inga tvivel om att det är en klassiker som håller. Den får med sig alla. Gammal som ung. Det är definitionen av ett tidlöst verk. Frågan är om inte fredagskvällens konsert kommer få sig en klassikerstämpel med tiden. Det punkiga framförandet av Folket bygger landet lär åtminstone vara etsad i publikens medvetande länge. Konsertens bästa ögonblick blir dock under Hon gör mej galen. Lundell kliver bort från mikrofonen med ett leende och låter publiken göra jobbet.